I vårt land är relationen till bläckfiskar tämligen grund. Och såväl i kultur- som vetenskapshistoriskt hänseende har de alltid varit sällsamt undanglidande. Av världshavens bortåt niohundra arter är det ytterst få som har svenska namn, vilket förvirrar alla som försöker dyka ner i den internationella bläckfisklitteraturen. Man skulle kunna säga att bläckfiskarnas proveniens, i geografiskt och existentiellt hänseende, är genuint osäker. Namnet till trots är de heller inga fiskar, och var de befinner sig i naturens stora system har inte alltid varit självklart.
Av världshavens bortåt niohundra arter är det ytterst få som har svenska namn, vilket förvirrar alla som försöker dyka ner i den internationella bläckfisklitteraturen.
Osäkerheten har skapat sägner vilka dock med viss regelbundenhet tycktes bekräftas av empiriska observationer – ett förhållande som i sin tur resulterat i intressanta litterära återkopplingar, tänk bara på Jules Vernes havsvidunder! Under medeltiden och inte minst i renässansens vetenskapliga litteratur var den så kallade sjömunken, ett märkligt fantasiodjur, flitigt förekommande; den artbestämdes till och med och förärades namnet Monachus marinus av tyske naturforskaren Konrad von Megenberg som verkade under mitten av trettonhundratalet. Om sjömunken skriver han bland annat att ”Huvudet är skalligt och den har en svart krans runt huvudet, lik den som munkar bär. Den lockar badande att leka men griper dem och äter upp dem”.
LÄS MER:Nationalnyckeln lyfter unika varelser till ytan
Mer långlivad och spridd i Norden är berättelserna om kraken, ett annat havsmonster vilket främst förekommer i norska skrönor. Kraken fick officiell upprättelse av dansken Erik Pontoppidan som var biskop i Bergen vid mitten av sjuttonhundratalet. I sin bok om Norges naturhistoria skriver han om hur kraken listigt ruvar på havets botten, men emellanåt rör sig uppåt mot ytan – och då gäller det för alla fiskare att fly för livet.
Sjömunken och kraken må ha varit mytologiska varelser, men i dag vet vi att det nere i havsdjupen lurar tioarmade jättebläckfiskar med ögon stora som fotbollar, fångstarmar vilka är tiotals meter långa och med kroppsvikter på ett ton. Insikten om dessa egendomliga väsen har medfört att en skräckblandad känsla lätt förnims vid försök att loda djupen.
Och ur ett psykoanalytisk perspektiv kan man tillägga att bråddjupens bläckfiskmonster reflekteras i själens djupaste hemligheter – de som vi för allt i världen inte vill få upp till ytan.
Sjömunken och kraken må ha varit mytologiska varelser, men i dag vet vi att det nere i havsdjupen lurar tioarmade jättebläckfiskar med ögon stora som fotbollar, fångstarmar vilka är tiotals meter långa och med kroppsvikter på ett ton.
Att tusentals fötter varje dag trampar på bläckfiskar - i skoltrappor och på järnvägsstationernas golv exempelvis – sker helt omedvetet. Vi går dem oreflekterat förbi. Och de en gång rovlevande bläckfiskarna, ortoceratiterna, låter sig inte störas i sina hundratals miljoner år gamla fossildrömmar inne i kalkstenen. Nästan lika omedvetet, åtminstone för de flesta av oss, beställer vi på restaurangen en portion friterade bläckfiskringar, calamares. Numera går de även att köpa i fryspåse i livsmedelsbutikerna, innehållet torde mest likna en nerklippt cykelslang. Inga uppfordrande bläckfiskögon möter oss på tallriken eller i påsen. De, bläckfiskögonen alltså, är för övrigt synnerligen lika våra egna, såväl funktionellt som strukturellt. Pupillen är emellertid horisontell vilket ger bläckfiskarna ett aningen fåraktigt utseende.
LÄS MER:Botanik som saklighetens poesi
Bläckfiskens blick är annars egendomligt outgrundlig. Den etsar sig fast, man glömmer den inte. Och skälet är att blicken inte är tom; att möta en bläckfisks ögon är tvärtom att se på någon som aktivt betraktar en, som håller en själv under uppsikt. Ett medvetande anas, men kan ett blötdjur, en mollusk vars evolutionära historia skiljer sig radikalt från ryggradsdjuren – vi skiljdes åt för sisådär en halv miljard år sedan – vara medveten och därmed intelligent?
Bläckfiskens blick är annars egendomligt outgrundlig. Den etsar sig fast, man glömmer den inte.
I den nya dokumentärfilmen ”Bläckfisken och jag” som nu visas på Netflix skildras på ett sällsynt skickligt sätt en åttaarmad bläckfisks liv och möten med den sydafrikanske filmaren och fridykaren Craig Foster. För tjugo år sedan slog han igenom med dokumentären ”The Great Dance: A Hunter’s Story” som visade sanfolkets urgamla spårnings- och jakttekniker i Kalahariöknen. Efter det krävande arbetet återvände Foster utbränd till barndomshemmet i Kap och kombinerade där fridykning med undervattensfilmning.
Vid ett av de inledande dyken filmade Foster en företeelse som visades första gången 2017 i BBC:s serie ”Blue Planet II”. Det handlade om hur en bläckfisk lyckades förvandla sig till ett klot, helt täckt av snäckskal vilka hölls fast av de åtta armarnas sugproppar. De ettriga pyjamashajarna försökte förgäves förstå varför de fick skal i munnen trots den lockande lukten av bläckfisk. Den listiga bläckfiskens trick resulterade i flera vetenskapliga uppsatser, samt i ”Bläckfisken och jag” som hade premiär i september.
LÄS MER:Smarta fåglar väcker frågor om etik
Filmens grepp är mer personligt än en traditionell naturdokumentär och huvudrollen delas av Foster och en bläckfiskhona av den vanliga åttaarmade arten Octopus vulgaris. På sedvanligt vis utforskar Foster bläckfiskens liv och miljö och vi får följa en parad av remarkabla sekvenser, inklusive den som redan visats i ”Blue Planet II”. Samtidigt, och nog så intressant, utforskar Foster sin respons, sitt eget sätt att förhålla sig och successivt ändrade attityd till bläckfisken. Det börjar med en trevande arm – en av åtta – som försiktigt undersöker Foster varefter en slags tillitsfull relation under drygt trehundra dagar följer. Visst, det kan bli en aning sentimentalt ibland, men aldrig new age-kitschigt.
För den fördomsfrie öppnar bläckfiskarna därmed dörren till det principiellt annorlunda.
I centrum för filmen är de åttaarmade bläckfiskarna vilka är de slugaste och vars kognitiva förmågor aldrig slutar att överrumpla ens intuitioner. Utgångspremissen är att det handlar om varelser som är så nära en intelligent utomjording det går att komma här på jorden. För den fördomsfrie öppnar bläckfiskarna därmed dörren till det principiellt annorlunda.
Hur ser de egentligen ut? Svaret är att de saknar form eftersom de inte har skelett. Formlösa, gränslösa är de, vilket utmanar våra föreställningar om såväl kroppslighet som hur kroppar styrs. Numera vet vi att hjärnan är utspridd över nästan hela djuret och att armarna sålunda kan arbeta självständigt - i praktiken utgör de naturens enda experiment med stora hjärnor vid sidan om ryggradsdjuren. I bläckfiskarna drömmer evolutionen om möjligheter som vi knappt kan ana oss till.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
