Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Emanuel Karlsten

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vem bryr sig när länkskatten blir verklighet?

Emanuel Karlsten frågar sig varför ingen sätter sig in i frågan som kan förändra internet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

EU befinner sig i slutskedet för ett av de mest kontroversiella direktiven någonsin, med stor påverkan på dig och ditt internet. Hur mycket vet du om det? Själv visste jag nästan ingenting. Så i somras, när Europaparlamentet röstade igenom ett “internetfilter”, “länklicens” och ett förbud för föräldrar att filma knattefotboll, var jag på plats i Strasbourg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Internet kommer inte bli sig likt

Jag satt efteråt på presskonferensen, förvirrad. Debatten hade kokat bland medborgare över hela Europa. Däremot inte knappt alls i medier. Jag hade i denna tidning försökt lyfta lagförslaget som var för bisarrt för att vara sant. Sajter skulle betala tidningar för länkar? Sociala medier ha straffansvar för om användare la upp bilder som råkade vara upphovsrättsskyddade (en textrad från en favoritartist, ett foto på en tidning)? Insåg ingen vad det ledde till? Därför var jag i Strasbourg. För att förstå.

Strax innan voteringen hade ytterligare ett tillägg smugits in: Arrangörer av sportevent ägde alltid alla rättigheter. Det formulerades så, utan begränsningar. Vilket i praktiken innebar att besökare av alla typer av sportevent – även knattefotboll – inte hade rättigheter att filma det som hände på eller utanför planen. Allt röstades igenom med marginal, 438 röster för, 226 mot. Efteråt ställde sig ledamöter upp och applåderade.

Några tjänstemän kommer in på presskonferensen. De är lättade, menar att voteringen var en stor vinst, att de varit utsatta för press av nätjättarna. För även om ledamöterna aldrig har fått fler mejl i någon fråga än den här, är de helt övertygade om att det är manipulerat av Facebook och Google. Protestlistor med miljoner namn är bara fluff. Svenska ledamöter har sagt samma sak under dagen. Det är overkligt. Har de verkligen inte sett all den enorma frustration och ilska som dominerat internets forum? Pratat med folk?

Jag lyssnar, antecknar‚ väntar på att andra journalister ska bryta in, ställa smarta frågor. I rummet sitter ju Europas mest initierade reportrar. Jag sneglar mot mina svenska kollegor. De är upptagna med annat. Ska jag räcka upp handen? Jag som bara just hunnit sätta mig in i det otroligt komplexa system som EU och lagstiftning här är. Jag måste veta minst? Presskonferensen avslutar, jag är rådvill, men följer efter den föredragande ledamoten, Axel Voss. Han står i korridoren, lättad. Får ryggdunkar av passerande kollegor. Ingen journalist vill ha intervju så jag går fram, ställer frågor och spelar in. Hur de kunde anta något så märkligt som filmförbud för knattefotboll? Han tittar förvånat på mig.

“Var det med idag?”

LÄS MER: Här är konsekvenserna av EU:s nya länkskatt

Det var otroligt. Den ledande ledamoten visste inte själv vad han röstat på, men i stressen att få igenom ett beslut där en medie- och upphovsrättsindustrin hade höga förväntningar, var det viktigare att pressa igenom, än att låta det ta tid. Min bandade intervju spreds i internationella medier. Till vilken nytta? Beslutet var taget.

Nu, ett halvår senare, är EU i slutfasen av trilogförhandlingarna. Parlamentet och ministerrådet ska komma överens om några sista formuleringar, innan det kan antas som direktiv och bli lagar i Sverige.

Men vem bryr sig? Och vem orkar sätta sig in i frågan om inte ens den föredragande ledamoten orkat göra det?