Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Vem bestämmer över orden?

Är den organiserade brottsligheten verkligen så organiserad? Vilka tjänar på att vissa begrepp ständigt upprepas trots att de inte alltid stämmer? Författaren och skribenten Mattias Hagberg skriver om politikers och mediers språkbruk.
Ord är makt. Det sätt som vi använder språket på formar vår värld. När vi använder ord och begrepp som organiserad brottslighet, gängkrig och gangsterstad är det inte bara objektiva beskrivningar av fakta - orden är laddade med associationer och värderingar - och därmed får den som har möjlighet att definiera och etikettera, stor makt över tanken.
När en handgranat exploderar under en bil intill Vasaplatsen går polisen snabbt ut och pratar om rivaliserande grupper av organiserade brottslingar som slåss om kriminella marknader. Och politiker och journalister hänger på. Politikerna talar om krafttag mot gäng och organiserad brottslighet och om behovet av samlade grepp och nya tvångsmedel. Media beskriver Göteborg som en stad i skräck. Samtidigt finns andra uppgifter i omlopp. Uppgifter som gör gällande att det inte alls handlade om en uppgörelse om marknadsandelar utan om respekt och heder.
Den 22 september beskriver Göteborgs-Posten hur handgranaten var en hämnd för att Mehdi Seyyed, presidenten i mc-gänget Bandidos, inte blivit insläppt på en av Avenyns krogar. Alltså: en strid om marknadsandelar eller en vansinnig hämnd för kränkt självkänsla?
Historien har tydliga paralleller till den konflikt som pågick mellan Hells Angels och Bandidos i slutet av 1990-talet. Då som nu talade polisen, politikerna och pressen om krig och om narkotikamarknader, även om några egentliga bevis för detta påstående aldrig presenterades.

Den danske kriminologen Joi Bay, som under många år studerat mc-gängen, menar att våldet inom mc-världen bara i undantagsfall handlar om narkotikamarknader eller annan kriminell verksamhet, utan om anseende. Det handlar helt enkelt om vem som är starkast, mäktigast och hårdast. Värden som för en utomstående förefaller helt orimliga. Kan man verkligen mörda för att vinna respekt inom klubben? Kan man verkligen placera ut bilbomber enbart för att man nekats inträde på krogen? Kan dessa brutala våldsdåd verkligen handla om något så irrationellt och barnsligt som heder och anseende inom mc-världen? Dessa motsägelsefulla bilder reser frågor om vårt sätt att beskriva kriminalitet. Vad betyder egentligen ett begrepp som "den organiserade brottsligheten"?
Just uttrycket "den organiserade brottsligheten" är intressant eftersom det återkommer i mängder av olika sammanhang - i politiska diskussioner, i statliga utredningar, i polisens rapporter och i medias rapportering. Visst, det finns enkla definitioner. EU har till exempel sammanställt en lista med elva kriterier för att beskriva begreppet organiserade brottslighet. Men att göra listor är inte särskilt svårt. Svårigheterna kommer när "verkligheten" skall in i listorna. Särskilt eftersom EU:s definition är så allmänt hållen att i stort sett all brottslighet går att pressa in.
Inom den moderna sociologin finns det en stark tradition av att diskutera just den här typen av frågor. Frågor som rör förhållandet mellan sanning och beskrivning.

Något förenklat kan man säga att det finns två olika sätt att se på samhällsproblem: antingen ser man dem som objektiva och identifierbara sanningar eller också ser man dem som subjektiva konstruktioner. I det första fallet handlar det om att upptäcka samhällsproblem, i det andra fallet handlar det om att uppfinna dem. Ungefär så här: antingen fungerar EU:s definition som ett hjälpmedel för att hitta organiserad brottslighet, eller också fungerar definitionen som ett raster genom vilket polisen, politiker och journalister filtrerar sin omvärld.
Det senare perspektivet är intressant eftersom det på ett enkelt sätt förklarar varför polisen, politikerna och media så snabbt och så ofta börjar tala om organiserad brottslighet så fort något inträffar. För om man hela tiden tittar genom sitt raster ser man bara vissa delar av "verkligheten", delar som snabbt inordnar sig efter förutbestämda mönster.
I detta nyspråk blir ett gäng gamla kåkfarare och missbrukare en organisation. I detta nyspråk blir organiserade brott detsamma som organiserad brottslighet. Och i detta nyspråk blir impulsiva våldsdåd genomtänkta och planlagda uppgörelser.

När brottslingar beskrivs som välorganiserade, välplanerade och rationella finns det självklart grupper i samhället som tjänar på den beskrivningen; myndigheter som vill få anslag, politiker som vill visa att de tar brottsligheten på allvar och medier som vill locka läsare och tittare.
Den "grova organiserade brottsligheten" blir ett begrepp som makthavarna alltid kan ta till så fort de vill förmedla dramatiska föreställningar om brottsligheten.
Under Thomas Bodströms tid som justitieminister blev begreppet legio. Så fort något kontroversiellt förslag skulle motiveras kom Thomas Bodström med svepande formuleringar om hotet från den organiserade brottsligheten utan att närmare precisera vad han menade. Det spelade ingen roll om det handlade om buggning, telefonavlyssning i förebyggande syfte eller samverkan mellan polis och militär - bakgrunden var alltid ett diffust hot från kriminella organisationer och internationella terrorister. Men det handlade inte bara om Thomas Bodströms ordval i debatter och intervjuer. Samma svepande formuleringar om organiserad brottslighet återfinns i de flesta förslag som justitiedepartementet lämnade till riksdagen under Thomas Bodströms ledning.
Nu har vi fått en ny regering och en ny justitieminister. Men när man läser de dokument som alliansen hittills producerat är det samma tal om behovet av att bekämpa den organiserade brottsligheten med nya tvångsmedel och kraftfulla tag som under Thomas Bodströms tid. Det ironiska är att detta ständiga tal om organiserad brottslighet även gynnar de kriminella. Plötsligt får gängen just den respekt och uppmärksamhet som de så innerligt önskar.

Tänk om man i stället beskrev bombdådet på Vasaplatsen som ett utslag av en perverterad sandlådelogik - att gärningsmannen har mer gemensamt med barn som slåss om spaden i sandlådan än med sina förebilder i filmer som Gudfadern eller Scarface - vilka konsekvenser skulle det få?
Därmed inte sagt att enskilda händelser skall banaliseras. Därmed inte sagt att människor som lever under hot, som krögarparet på Hisingen, skall lämnas åt sitt öde. Bara att orden, begreppen, som vi använder, skapar vår bild av omvärlden. Att vi därför skall vara noggranna med vilka ord vi använder. Och att vi alltid skall fundera på vem som tjänar på att begrepp som den organiserade brottsligheten används dagligen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.