När jag rensat ut och läst det mesta om författaren Magnus Hedlund, bland femhundra poster arkivmaterial som till övervägande del handlar om ett ishockeygeni från Västerås, har jag hunnit bli provocerad. Hedlund behandlas förvånansvärt ofta med en respekt värdig en högt uppsatt partifunktionär och den som ger sig på att kritisera honom riskerar att betraktas som en fåntratt, precis som den som inte skrattar på rätt ställe i hans böcker får räkna med att bli betraktad som korkad.
Jag tror inte att partiet kommer att godkänna mig bland de upplystas skara, och kan därför lika gärna genast anmäla mig som korkad och fåntratt. En av anledningarna till att man måste tassa omkring Hedlund är att han är patafysiker, och patafysikens första princip är att inte ta någonting på allvar (vilket förstås försvårar uppgiften för den skribent som inte vill göra bort sig).
Själv tycker jag att patafysiken (åtminstone som skämt betraktad) står i vägen för det som faktiskt har värde i Hedlunds texter. Författaren blir ofta oskadliggjord genom att göras till humorist, och det är synd. Han är nämligen som tråkigast när han skämtar. Hans romaninledningar som rinner ut i sanden, resehandboksskildringar där allt som finns att se döljs av en tät dimma, eller kortbiografier med ihoppressade liv gör mig mest sömnig, trots att jag inser att poänglösheten just är texternas poäng.
Bredvid de lite självgoda skämten pågår en mycket mera angelägen undersökning av beståndsdelarna i vår identitet och vårt tänkande. I de tidiga böckerna använder Hedlund den pratsamma groteskens medel för att kartlägga psykiskt och fysiskt sönderdelade karaktärer; senare utvecklar han ett slags minimalism, som kulminerar i den märkliga romanen Snittet (1999).
Karaktärernas desorientering drabbar ofta själva berättelsen, och frågan blir varifrån den egentligen kommer. Det är en fråga som drivs till sin spets i de fyra första novellerna i den nya boken Ärligt talat.
Hedlund har här lyckats kortsluta berättandet. I den första novellen upptäcker någon att en Erik Söderman redan disputerat på hans halvfärdiga avhandling och publicerat hans dikter. Men värst av allt är att Söderman är själva jagberättelsens egentliga upphovsman: "jag har en stark känsla av att det är han som skriver det här. Ja, jag vet det.".
Greppet får en hel rad intressanta konsekvenser. Byter man ut "jag" mot "han" och tvärtom i påståenden som "det här säger han att jag tänker" förvandlas övergreppet plötsligt till en vanlig biografi, där författaren har ödmjukhet nog att erkänna sitt eget begränsade synfält. Eller är det egentligen någonsin oskyldigt, skrivandet?
På tal om sina kortbiografier har Hedlund sagt att han är intresserad av "avgrunden mellan det skrivna livet och det därbortom anade levda". Ofta har han också försvarat karaktärens rätt mot sin upphovsman - i Snittet berättar han till exempel om en författare "vars egna romanfigurer höll honom sovande med sömnmedel, därför att det var deras enda möjlighet att leva sina egna liv".
I Ärligt talat har han tagit bort alla sådana möjligheter. Söderman skriver för att "jävlas, för att sätta dit mig en sista gång. För att förinta mig slutgiltigt", och karaktärens fångenskap i berättelsen är absolut, ja, så total att han nästan slutat existera som någonting annat än Södermans fiktion. Men det finns en liten osäkerhet, och den osäkerheten borde få de flesta empatiska individer att avstå från att skriva skönlitteratur.
Det är de inledande fyra novellerna som gör Ärligt talat till en verkligt läsvärd bok. Den andra hälften av boken upptas av "skillingtryck", som består av just sådana små infall som brukar får mig att gäspa, och av en avdelning, "intill", som handlar om död och begravningar (inklusive det sedvanliga, lite överlägsna gnället: sjukhusen har inte resurser, dödgrävaren beter sig ouppfostrat, gravstenen blev fel). Här finns också några vänporträtt som saknar laddning för den som står utanför partiet och inte kan identifiera vem den döende limerickförfattaren egentligen är.
