Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Vart tog leken vägen?

Unga människor rör på sig allt mindre men samtidigt har aldrig tidigare så många varit organiserade i olika idrottsföreningar. Fri och improviserad lek har ersatts av organiserad träning och tävling. Om det är bäst att röra på sig spontant eller organiserat går säkert att ha synpunkter på men det finns fler aspekter av den fria lekens undanträngning att fundera över. Vilken moral skickar egentligen idrottsföreningarna med alla de barn och ungdomar som lägger en stor del av sin fritid på att träna och tävla? Karin Mattsson är ordförande för Riksidrottsförbundet:
- Visst finns det de som tänjer på regler och bara tänker på sin egen vinning, men merparten av den moral som idrotten förmedlar är positiv. Till exempel är det en bra sak med idrotten att man lär sig vara överens om tävlingsregler.

Dessutom anser hon att Riksidrottsförbundet arbetar aktivt med värderingar som handlar om rent spel och teambuilding.
- Det är få områden i samhället där man för samtal om allas lika värde, vilket språk man använder och vikten av att alla får vara med, men vi gör det och det känns jättebra. Det vi gör kanske inte räcker fullt ut men vi gör en stor insats, säger hon bestämt.

Den nederländska idrottsfilosofen Jan Boxill argumenterar i antologin Sportethics för att deltagande i sport befrämjar samarbete eftersom det krävs samtycke om hur spelet ska spelas. Hon menar också att tävlingsmomentet bidrar till att de tävlande inser sitt beroende av varandra eftersom de sporrar varandra att göra sitt bästa. Invändningen mot de argumenten presenterar hon samtidigt själv när hon skriver att idrottarna använder varandra för att uppnå sina egna mål.
Det behöver inte vara fel att utnyttja andra, menar hon, men hon lyckas inte presentera några övertygande argument för vad nyttan med att se på sina medmänniskor som något att kliva på för att komma uppåt är. Hur gott samarbete själva spelet än kräver så utmynnar det hela i slutändan ändå i att man ska utse vem som är bättre och vem som är sämre. Och handlar det inte också inom ett idrottslag åtminstone delvis om att utnyttja andra för att själv nå så långt som möjligt? Lagets stjärnor glänser, resten av laget bär dem på sina axlar. Och på bänken sitter avbytarna och gör sig nyttiga genom att heja på och inte kräva någon plats på plan i denna vår tids mest allvarsamma lek.
I en skräpkorg i korridoren ligger två par idrottsskor nertryckta. Etnologen Jesper Fundberg håller på att rensa i sitt rum och skorna har tjänat ut. Att en etnolog har idrottsskor på arbetsrummet kan i det här fallet ha sin förklaring i att det är just idrott Jesper Fundberg studerar. Hans doktorsavhandling, som kom för några år sedan, handlar om ett pojkfotbollslag som han följde under flera år. Idrottsvärldens mottagande av avhandlingen var inte precis positivt. Jesper Fundberg konstaterade nämligen att de unga pojkarna fostrades - av tränarna och av varandra - till en typ av manlighet som inbegrep ganska stora doser av sexism, rasism och homofobi. Såhär några år senare beklagar han att hans slutsatser fått så lite gehör bland dem som berörs mest.
- Det är svårt att hitta någon annan samhällsinstitution med så gott självförtroende som idrotten. Idrottsförbunden är fruktansvärt dåliga på att ta kritik. De vill bara ha positiv feedback och slår ifrån sig allt som är negativt.
Jesper Fundberg tror att det goda självförtroendet kan ses som en konsekvens av att det för att vinna tävlingar krävs stark tro på sig själv och den starka tron spiller över på organisationen som helhet. Dessutom menar han att det inom idrotten setts som en nyckel till framgång i sig att inte tänka efter och reflektera för mycket. Bra på planen eller banan kanske men mindre bra för en av de största rörelserna för barn- och ungdomsverksamhet.
- Ungdomsidrotten får en massa samhälleligt stöd och det gör det extra viktigt att granska vad den faktiskt förmedlar, menar Jesper Fundberg.

Jesper Fundberg är själv gammal handbolls- och fotbollsspelare och går gärna och tittar på allsvenska fotbollsmatcher. Han är långt ifrån den idrottshatare som han utpekats som av dem som inte velat veta av hans kritik. Han anser att engagemang i ett lag eller i en idrottsförening kan lära unga att ta hänsyn och arbeta i grupp med gemensamma mål. Det kan också vara en träning i att klara sig på egen hand, som i samband med träningsläger eller cuper. Men allt det positiva har också en baksida, menar Fundberg. Idrotten befäster samhällets ordning och maktrelationer och skickar med de unga stereotypa föreställningar om normalitet och om vad som är avvikande. En konsekvens är, enligt Fundberg, den homofobi och sexism som bland annat yttrar sig i omklädningsrummens fördomsfulla skämt om kvinnor och bögar och som under senare år fått sina mer extrema uttryck i "hockeyskandalen" och i mångas ovilja att markera mot trafficking och prostitution under fotbolls-VM.
- Som ung idrottare lär man sig också ett hierarkiskt tänkande och ofta införlivar man det och gör det till sina egna värderingar. De barn som alltid hamnar på avbytarbänken tycker till exempel ofta att det är rätt att de gör det, säger Jesper Fundberg.

Om det nu var så att tävling var ungdomsidrottens enda mål och mening hade det kanske inte varit mycket att säga om men så är det ju inte. I de ansökningar om pengar som idrottsföreningarna skickar till stat och kommun framhålls ofta gemenskap, sammanhållning och meningsfull sysselsättning som viktiga ingredienser. Jesper Fundberg är kritisk och menar att alla idrottsföreningar balanserar mellan tävlingsfostran och föreningsfostran men de flesta drar, trots i många fall goda ambitioner, åt tävlingsfostran. När man redovisar året som gått är det klubbens resultat man drar först och tävlingsfostran kryper hela tiden neråt i åldrarna.
Kopplingen mellan ungdomsidrott och elitidrott ses som närmast självklar i Sverige men så borde det inte vara, tycker Jesper Fundberg.
Och han säger:
- När Sverige vinner OS-medaljer då hyllas barn- och ungdomsledare och vinns inga medaljer så ses de som dåliga. Men ungdomsidrottens mål och mening är ju inte att producera elitidrottare utan att ge en meningsfull fritid - och det är ju inte säkert att det leder till några medaljer. Elitidrotten är undehållningsindustri och handlar om enorma pengar och ungdoms- och motionsidrotten är ju en fritidssysselsättning för att må bra. Kanske finns det egentligen större skillnader än likheter mellan dem men vi fixerar oss vid banden mellan dem.
För dem av oss som inte tycker det känns helt sunt att alltfler områden i både barns och vuxnas liv handlar om tävlingar och uppdelningar i vinnare och förlorare ser det inte alltför ljust ut. Idrottens inneboende värderingar, som för med sig hierarkisering, utslagning och ohämmat glorifierande av vinnare, växer sig starkare på lekens och gemenskapens bekostnad. Och traditionerna av sexism, rasism och homofobi tycks svåra att ändra på.
Men kanske håller medvetenheten om idrottens dåliga sidor och ibland dubbelmoral på att öka. Intresset för Fundbergs forskning har varit obefintligt från idrottsorganisationernas sida i flera år men sedan ett halvår tillbaka har han utredningsuppdrag åt Svenska fotbollsförbundet. Han ska titta på Handslaget som är en statlig satsning på en miljard under fyra år för att få in fler grupper av barn och ungdomar i idrottsrörelsen. Och när jag pratar med Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson så tycks det finnas åtminstone ett litet utrymme för självrannsakan. Om idrottens kritiker säger hon:
- De har delvis rätt i att vara kritiska. Över tre miljoner svenskar är med i idrottsföreningar och idrottsrörelsen representerar ett tvärsnitt av samhället. Inget är svart eller vitt - vi vill vara en motkraft mot det som är dåligt i samhället men visst kan vår lägstanivå höjas.

De senaste åren har bland annat problemen med homofobi inom idrottsvärlden ventilerats i medierna. Karin Mattsson säger:
- Ja, det finns en del kvar att göra när det gäller fördomar men vi pratar jättemycket om det här, det finns policydokument och vi tar upp problemet i våra ledarskapsutbildningar. Men egentligen tror jag inte att det är generellt sämre inom idrotten än i samhället i övrigt. Vi får klä skott för mer än vad vi borde behöva. De flesta generaliserar väldigt mycket när de talar om "idrotten" - de tänker inte på att vi har 68 olika specialidrottsförbund som medlemmar och att det ser väldigt olika ut.
Riktigt så djupgående som man kunde önska tycks den självkritiska hållningen alltså inte vara. Frågan är hur länge idrotten ska slippa undan den typ av hårda kritik som exempelvis skolan fått utstå. Det kan inte i längden räcka med att säga att det är bra för unga att vara med i idrottsföreningar för att det är nyttigt att röra på sig och lära sig samarbeta. Det kan man ju göra utan att tävlingsmoment blandas in eller att aktiviteterna organiseras så hårt som inom idrotten. När kommer självkritiken som kan föda de verkligt kloka argumenten för idrottens nytta, och på sikt hjälpa idrottsrörelsen att rensa ut avarterna?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.