Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: GP/TT

Ina Lundström: Vart tog barndomens jular vägen?

Ina Lundström genomskådar samtidens jular som ett lajvande av en tid som ingen längre har en rimlig relation till.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vid den här tiden för tio år sedan var mitt adventsstök redan i full gång. Min första jul som mor stundade och då hade jag ju förstått att det var hög tid att sopa ut tidigare traditioner, som att tillbringa julaftonskvällen på en bar i Majorna, och kasta in nya riter som, ja – vadå? Min dotter var bara två månader och hade nog inte märkt skillnaden mellan krogen och kyrkan och gav dessutom ytterst lite vägledning. Så jag tänkte att det vara säkrast att ta i från tårna. Granen var flera meter hög och täckt med lagom många röda kulor, tätt men inte vräkigt glitter och levande ljus trots förmaningar från rimliga bekanta om brandrisken.

LÄS MER: Det är aldrig för sent att ge upp!

I köket kavlade jag knäckebröd, satte vörtbrödsdegar, lade in sill helt utan genvägar och krossade senapskorn. Jag har till och med ett vagt minne av att jag stod med stoppnål och späckade färska revbensspjäll med plommon – hyfsat otippat eftersom jag varit vegetarian sedan 1995. När julaftonsmorgon stundade låg lackade paket under granen och väntade på att den där äkta gammaldags julstämningen skulle spridas i våra hjärtan.

LÄS MER: "Varför ens skämta om något så fruktansvärt?"

Det gjorde den inte. För det som var runt mig påminde oerhört lite om min egen barndoms jular. Jag är nämligen inte född på slutet av 1800-talet under nationalromantikens glansdagar då svenska traditioner som tidigare inte fanns befästes med en sån styrka att vi än idag blickar dit för att ta reda på hur våra helgdagar ska se ut – egentligen. Utan på det tidiga 80-talet när "praktiskt" och "smidigt" fortfarande var positivt laddade begrepp och "gammaldags", med rätta, för många var synonymt med "krångligt". Glittret i min barndoms gran var glest på sina ställen efter att ha tjänat under många år. Julgransdekorationerna var en blandning av plast, porslin och trä, och hade uppenbarligen inte curerats till att utgöra en stilfull enhet.

Paketen var inslagna med tejp och glansigt papper och lackstänger hade jag bara sett i Astrid Lindgren-filmer. I köket lagade mor och far småköttbullar från fryspåse, öppnade sillburkar och skivade vörtbröd från affären på det där gulnade furubordet som i princip alla svenska kök pryddes av vid den tiden. När den färdigkokta skinkan, som bara var att griljera, kom till Sverige togs den emot som en frälsare. Och varför inte? På industriell skala kan skinka kokas så att den blir garanterat saftig under kontrollerade former på samma sätt som i de där sous-vide maskinerna som numera står i välutrustade hemmaköket och blänker i sin oanvändhet.

LÄS MER: Bevara kaffepausen innan det är för sent

Men 2018 känns min barndoms jular som en fullständig utopi. Medan julen som min generation endast mött genom filmer som Fanny och Alexander är fullständigt normaliserad. Affärerna fylls av julprodukter med säljordet "gammeldags", givetvis inte stavat som det ska, "gammaldags" eftersom det hade riskerat att bryta förtrollningen och avslöja samtidens jul för vad det är: Ett nog så smakfullt och estetiskt tilltalande lajvande av en tid ingen längre har en rimlig relation till.