Om ändå bara Bandet och jag hade gjorts som en ren mockumentär, alltså en fiktiv dokumentärfilm. Det är faktiskt inte en helt oäven idé att följa ett svenskt Abba-liknande band genom det sena 1900-talet, toppat med en återförening i ett nutida Stjärnorna på slottet-program, där bandmedlemmarna tänker sig att de ska mysa till goa minnen, men där gamla oförrätter och olösta konflikter bubblar upp.
LÄS MER: Lundgren och Haag bildar popband
Men nu är det Historieätarna som gör programmet för SVT och då duger det inte att låta fiktionen illustrera hur samhället förändras genom årtiondena. Det måste sitta experter och förklara för oss vad det är vi ser. I Bandet och jag är de verkligen jättejättemånga, experterna. Det blir i sig en garanti för att ingen får utrymme att säga mer än det mest elementära, ja, rent grunda.
Upplägget har som sagt förändrats en del sedan Historieätarnas första säsonger. Då var det färre experter, fokus på maten och sedvänjor kring måltiderna och de dramatiserade bitarna var mer som små tablåer, där Lotta Lundgren och Erik Haag lajvade historiska middagar. Det geniala i greppet var att bjuda in experterna att sitta till bords och prata mat. Den nördiga ingången gjorde att det alltid fanns något nytt att lära sig om märkliga aladåber från 1700-talets mitt, plus att de hade uppenbart roligt när de spelade in.
LÄS MER:Tio nya tv-serier du inte bör missa i vår
I Bandet och jag har greppet tyvärr stelnat och slutresultatet blir varken hackat eller malet. I en uppmärksammad Arbetet-krönika, som kom redan ett par veckor före premiären, begår journalisten Christoffer Röstlund Jonsson lustmord på programserien och kallar den "fyra skärseldslånga timmar som inte kan ha passerat ett enda nyktert omdöme innan de pumpades ut".
Han tycker också att Bandet och jag hånar 70-talets kollektivistiska ideal och allt vad solidaritetstänk heter. Det är en väldigt rolig sågning, men han har fel. Programmet har kvar sin karaktäristiska, milt humoristiska och kärleksfulla hållning till alla eror som porträtteras, inklusive nutiden. Dessutom finns där en del goda skådespelarinsatser, till exempel gestaltar Olof Wretling sitt allergipaket till alkohol- och sexmissbrukande popartist både rörande och stundtals halsbrytande roligt.
LÄS MER:Är det här slutet för vandringssägnerna?
Att det ändå inte håller hela vägen beror på det gamla vanliga problemet att teamet inte velat eller vågat välja bort och renodla. Resultatet blir ett mischmasch där det som kunde blivit bra dör snuttifieringsdöden. Synd på så rara ärtor.
