Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Varje union behöver en motpart

I Sverige finns inte många synliga spår av unionen med Norge. Men hur är det i Norge och hur kan man överhuvudtaget se på unioner som företeelser? Mats Kolmisoppi reste till Oslo och träffade författarna John Erik Riley och Henrik Langeland för ett samtal om stora som små unioner.
Om det är någon som har satt avtryck i Oslo så är det Gustav Vigeland. Vart man än vandrar i den vårvarma huvudstaden dyker skulpturerna upp; de starka, friska och ibland hysteriska männen, kvinnorna och barnen. Ibland med en sundhet som står en upp i halsen, ett vitalistiskt gestaltande av människan i den nya världen som bara alltför lätt går att knyta till norrmännens lite mindre klädsamma nationalism, men oftare som hyllningar till kroppen och relationerna mellan människor. Och på Nasjonalmuseet står den mest betagande av dem alla, trästatyn Søvngjengersken - utmejslad i teak.
Efter Sune Nordgrens av norrmännen kritiserade förnyelse av museets samlingar, står hon nu i ett rum som går under temat "skulptur - kropp", med Rodins Tänkaren och Aristide Maillols koketta bronskvinna Ile-de-france som närmsta grannar. Armarna i kors bakom ryggen, huvudet lätt på sned och kroppen i långsam rörelse mot rummets bortre hörn och i förlängningen kanske också ut bland människorna som vandrar bland de nationalromantiska samlingarna. Det är lätt att förälska sig i kvinnan, vars anletsdrag är så levande att man vill luta pannan mot hennes; brottytorna förhåller sig till träets ådring på ett så organiskt sätt att de svarta prickarna tas för porer, och det ligger dessutom något klädsamt över att en sista flisrest lämnats kvar i ena armbågsvecket; perfektionen av verket vore lika med hybris.
Sömngångaren är samtidigt skrämmande. Både aktiv och avstängd. En varelse som får sina impulser från en drömd verklighet, men som handlar i världen. Och utan att dra för stora växlar på liknelsen får jag ibland känslan av att Norge, detta relativt sett unga land, med sin blandning av kristen konservativism och odogmatiskt tänkande påminner en hel del om den där kvinnan. En nation utan statsskuld som ger ett unikt stöd till sina författare, i och med att nästan alla böcker som utkommer köps in av staten och hamnar på landets samtliga bibliotek, men som samtidigt verkar blinda för att det i kölvattnet av nyrikedomen finns en ökande mängd utslagna människor. För tiggarna och uteliggarna är minst lika påtagliga i Oslos gatubild som de nya kaféerna och skimrande bilarna. Men kanske är det mer en fråga om den ökade internationaliseringen än om inhemsk politik? Oslo som stad har trots allt mindre gemensamt med Vestlandets små byar och orter än med Stockholm. Och en göteborgare som vandrar längs paradgatan Karl Johan vandrar samtidigt längs en inre Kungsportsaveny - med möjligheten att slinka in på ett till förväxling likt multinationellt snabbmatsställe - lokaler som mer sällan återfinns på landsbygden.

För hundra år sedan bröt sig norrmännen ut ur unionen med Sverige, bytte bort "Sillsallaten" mot sin modifierade dannebrog och importerade en dansk kung. Med anledning av jubileet träffar jag de båda författarna John Erik Riley och Henrik Langeland på ett fashionabelt kafé i hjärtat av förlags- och tidningskvarteren. Vi ska samtala om unioner, stora som små, med utgångspunkt i deras respektive författarskap. John Erik Riley har under lång tid intresserat sig för två andra unioner. Dels den jugoslaviska, vars sönderfall och krig han skildrat i böckerna Vandringshistorier och Kvarnland, dels den amerikanska, eftersom han själv är halvamerikan.
- Unioner existerar framförallt i folks hjärtan och hjärnor, säger Riley medan vi väntar på maten.
- I USA är det idén om den fredliga handelsunionen som fått genomslag, och på många sätt är det ganska otroligt att unionen fortfarande håller. För mig är det ofattbart att Kalifornien, där skillnaderna mellan norr och söder är så stora, kan hållas samman av en flagga med en björn på.
Henrik Langeland nickar. Som författare till romanen Wonderboy vet han en hel del om unioner. I boken får den unge uppkomlingen Christian van der Hall reda på att förlagsjättarna Gyldendal och Aschehoug genom hemliga affärsavtal ligger bakom faderns konkurs och tragiska självmord. Därför planerar han att hämnas genom att slå samman och it-anpassa de båda institutionerna. Romanen skildrar en internationell affärsvärld som inte bryr sig om nationsgränserna, och där skillnaden mellan Norge och Sverige tycks ligga i lönenivåer snarare än i kultur och språk.
- Unioner brukar handla om marknader. De stora, multinationella konglomeraten ser exempelvis ingen skillnad på Norge eller Sverige, de utgår från Skandinavien som en enhet. På det viset kan man säga att föreställningen om unionen lika mycket är press från kapitalismen. Det är en fråga om Skandinaviens plats i den internationella ekonomin som leder fram till begrepp som "scandinavian design" till exempel.

Men vad är det vi ska tala om egentligen? Förvirringen är påtaglig när vi tuggar på våra stora grova smörgåsar, garnerade med körsbärstomater och färsk sallad. Vid bordet intill sitter en man i slips som intervjuas av en kvinna med diktafon - och en känsla av att ha tagit mig vatten över huvudet växer sig allt starkare. Finns det något av värde i att försöka hitta skillnader mellan det "norska" och det "svenska"? Och det på en restaurang som lika gärna hade kunnat ligga på Stureplan eller Avenyn?
- Man behöver en motpart för att knyta ihop en union, säger Riley.
- Efter att USA invaderade Irak växte sig känslan av samhörighet i Europa starkare. Där har vi två enheter som trots sina likheter använder varandra som motparter för den inre sammanhållningens skull.
Trots att Norge inte är med i EU verkar den europeiska unionen paradoxalt nog vara mer närvarande i Norge än i Sverige. Både Riley och Langeland har stor tilltro till det paneuropeiska projektet. Och menar, liksom många av de svenska jaförespråkarna när det begav sig, att de skandinaviska länderna tillsammans skulle kunna utgöra en viktig gruppering i Europas politiska landskap.
- EU skulle kunna fungera som ett sätt att få Sverige och Norge att närma sig varandra igen. Det skandinaviska blocket, med sin särskilda syn på folkhemmet, skulle kunna bli en viktig lobbygrupp samtidigt som den gemensamma identiteten som nordiska medborgare skulle stärkas, säger Langeland.
- Skandinavien skulle kunna bli Europas Kalifornien, säger Riley skämtsamt.
- Eller EU:s Bosnien, kontrar Langeland.
Men vi lämnar storpolitiken en stund och försöker i stället inrikta oss på det svensk-norska. Att det norska är mer eller mindre frånvarande i Sverige är väl ingen nyhet, men hur förhåller det sig med det svenska i Norge?
- För det första så har ju Oslo invaderats av svenska restaurangarbetare under de senaste åren, säger Riley.
- Vart man än går i staden hör man svenska talas. Och det skapar en förbrödningseffekt.
Är det verkligen så? Finns det inga schismer mellan svenskarna och norrmännen?
- Nej, det är stor skillnad mellan dagens situation och hur det var för kanske tjugo år sedan. Det är en större känsla av samhörighet nu, bland den yngre generationen.
- Vår generation lärde sig svenska genom att se på teve, säger Langeland.
- Men med det ökande medieutbudet är det väl inte längre någon som ser på svensk statlig teve. Man lär sig snarare svenska genom att höra det talas i staden.

På två punkter skiljer sig våra båda länder åt trots allt, menar Langeland. Det är på det klassmässiga och ekonomiska planet. Eftersom Norge är ett ungt land har det aldrig funnits någon egentlig adel som har kunnat cementera klasskillnaderna, så på det viset är norrmännen mer jämlika än svenskarna. Och en kort sammanfattning av det politiska styrelseskicket säger något om de ovanliga allianser som kan uppstå i vårt grannland.
- Två stater i världen har präster som överhuvud, Iran och Norge. Samtidigt är nummer två i den norska regeringshierarkin homosexuell, vilket innebär att vi har en homosexuell statsledare när prästen är på semester. Det är det inget annat land i världen som har. Spannet i Norge sträcker från medeltid till extrem modernitet.
- I detta får vi inte glömma skillnaderna mellan öst- och västlandet, säger Riley. Och syftar delvis på de språkliga skillnaderna som Norge lyckas härbärgera.
- Acceptansen för nynorska är väldigt låg här i landet och i de mer urbana miljöerna tycker man nog att nynorska är lite väl bondskt.
- Samtidigt har nynorskan en mycket bättre ställning i litteraturen än i politiken, säger Langeland.
- Ja, men fördomarna går åt båda håll, säger Riley.
- Eftersom nynorska kritiker gärna hemfaller åt att håna huvudstaden när de anmäler böcker skrivna på bokmål.
Och kanske är det ett problem med den inhemska unionsbildningen som vi börjat skrapa på ytan av, tänker jag. För när vi avslutar samtalet är det med en känsla av att vi har försökt konstruera skillnader mellan Göteborg och Oslo, jämfört fattiga områden på den svenska landsbygden med fattiga områden på den norska. Och när jag lämnar restaurangen och de båda författarna bakom mig tänker jag återigen på Vigelands Sömngångare. Hur bilden av hennes blinda vandring passar bra in på den som jag själv företar bland Oslos konst- och litteraturinstitutioner. De smala spårvagnarnas hydrauliska system låter som engelska jakthorn när de ger sig av från hållplatserna. En av flera marginella skillnader i en enhetlig berättelse om de skandinaviska städernas utveckling och sammansmältning. Nej, snarare är det den norska landsbygden, med sina skilda språkformer, som står i motsättning till inte bara Oslo, utan även Stockholm, Malmö, Göteborg. Och den stora utmaningen för den skandinaviska halvön, i alla fall när det gäller de litterära uttrycken, är att skapa nya samband och unioner i all språklig mångfald. Eller vad sägs om följande njutbara rader från den stavangerske poeten Øyvind Rimbereids diktsamling SOLARIS Korrigert: en inblick i hur språket på den norska västkusten kan komma att se ut om 400 år?

MEN oren eigen vorld?
Er den ogso onli intern?
SOMETIIMS aig find og seer an min screen,
seer an regio Norwg-West,
picts takat fra ovfen,
seer all ljus om natt, spots eftr spots
so tait og komplex, fra Krisand til Bergn.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.