Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Varje outcast som hittat hem i schlagern är en seger

Det är fint att det här gigantiska eventet är ett sammanhang där glädje och respekt går före allt annat, skriver GP:s krönikör Johan Lindqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag sitter i solen på en kajkant i Lissabon och tänker på Broder Daniel. Hur de sjöng om den där unga människan som stod vid sin shoreline och försökte hitta en plats att fungera på. Och hur Broder Daniel under i alla fall några glimrande kvällar var strålande prinsar. Hur de som var vana att stå utanför fick vara på toppen av allt.

Kvällen innan har jag sett Benjamin Ingrosso uppträda inför flera hundra lyckligt festande Eurovisionfans på en klubb mitt i stan. På dagarna är de branta backarna i gamla stan, de många uteserveringarna och vackra torgen fulla av människor som har hittat sin plats att fungera på. Här är också de på toppen av allt.

De är en brokig skara, Eurovisionfansen. Här finns de skrattande medelålders, nederländska bögarna som går hand i hand och har Waylon-tröjor med trycket "I want you outlaw in me". Här finns bitiga britter som vid en första anblick skulle kunna vara pensionerade fotbollshuliganer i sina pikétröjor och sina sneakers. Och på senare år är här ryssar och ukrainare som festar utan rädsla, utan att behöva känna att man är en belastning. Här finns män och kvinnor i alla åldrar och storlekar som glittrar av paljetter och livsglädje.

Samtidigt ser jag de där små men tydliga tecknen av att det har kostat att ta sig hit. Det finns kvar sirliga stråk av sorg och utanförskap i blickar och rörelsemönster. I familjen, skolan, på idrottsplanen eller kanske på jobbet har många haft det tufft. Sådant sätter sig i kroppen.

Så det är fint att det här gigantiska eventet är ett sammanhang där alla får vara med, där glädje och respekt går före allt annat. Kvalitén på musiken kan man ha sina synpunkter på, men det är underordnat. Fansen älskar de i många fall medelmåttiga stjärnorna som om de vore världsstjärnor. Och kärleken är besvarad. Jag vet inget annat ställe där artister och fans är så nära varandra som i Eurovision.

På Facebook skriver göteborgaren Ken Olausson, som driver bloggen Schlagerprofilerna och som är en del av SVT:s organisation som vaskar fram låtar till Mellon:

"Tänk om nån sagt till en där runt mitten på 80-talet, där man satt utan kompisar att 'en dag ska all den där musiken ingen annan du känner lyssnar på leda till att du står lite som David Guetta framför 2 000 personer i Portugals huvudstad och vet exakt vad du ska spela!”

Ännu en outcast som tack vare musiken kommit in i värmen, ut i världen. Det är en seger varje gång.