Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Emanuel Karlsten: Varje medborgare är en krigsfront

Krönika: Om vi, på vår vackra Provencehöjd tycker det här är obehagligt, hur är det då inte för dem som faktiskt är i krig och flyr krig?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi är Nice, lite skakade men ok. Denna gång var vi flera mil från katastrofen. Förra gången, i Paris, var vi bara någon kilometer bort. Är vi ett flugpapper för terrorbrott? Vi sitter på vår höjd i Provence och försöker smälta vad som hänt. 

Vänner sms:ar och undrar hur vi mår. “Vilken otur ni har, nu igen!”. Ja. Jo. Solen värmer och vi brygger svenskt kaffe. Vad svarar man? “Tack, uppskattar omtanken”. 
Jag postar på sociala medier. Berättar att vi är i Nice och att “vi är ok”. En anonym svarar direkt: “härligt med mångfald?”. Ytterligare någon skriver: “där har du ditt mångkulturella drömsamhälle”. 

Det är vidrigt, respektlöst och oblygt rasistiskt. Offrens kroppar har knappt hunnit kallna innan deras öde används för att marknadsföra främlingsfientliga åsikter. Jag söker och hittar massor av liknande åsikter på nätet. Vad menas? Att vi ska stänga dörren för den som tror på Allah, för att det bland dem kan finnas vidriga varianter av Breivik? 
Behöver vi verkligen påminna om att det folk i Mellanöstern flyr från är exakt sådana vidrigheter som nyss hände i Nice? 

Under fredagen upplever Europa en annorlunda flyktingvåg. Flygen bort från Nice bokas snabbt. Förra gången, i Paris, flydde även vi. Då krävdes bara några knapp på SAS hemsida, en rensning på sparkontot och sen var vi hemma. Det var tidernas mest privilegierade flykt. 

Den här gången stannar vi kvar. Dukar upp frukost på balkongen och pratar om krigstrauman och rädslor. Om vi, på vår vackra Provencehöjd tycker det här är obehagligt, hur är det då inte för dem som faktiskt är i krig och flyr krig? Har vi ens rätt att känna så här starka flyktkänslor?

“Det här är väl vårt krig”, säger vår resekamrat. Så är det kanske. Vi är kanske redan i krig. Ett lågintensivt terrorkrig där målet inte är att slå ut arméer, utan att så split i vårt samhälle och kultur. Sprickorna det skapar mellan samhällets grupper är målet. Rädslan för dem med annat ursprung. Fientligheten och rasismen som göder motsättningar och extremism.

Sådant behöver man inte tusen bomber för att komma åt. Det räcker med några attentat i Paris, bomber i Bryssel och en lastbil i Nice. Sedan är det inte visslande raketer i himlen vi räds, utan muslimen, afghanen eller syriern på spårvagnen. Eller som rasisten syrligt skrev: “det mångkulturella drömsamhället”.

I detta krig är varje medborgare en krigsfront. Vi försvarar inte mark eller byggnader, utan medmänsklighet: Tolerans, öppenhet och människors lika värde. Det är brutaliteten och bristen på detta som får folk att fly över båtar på Medelhavet – eller som nu: i business class på SAS-plan.