Som de flesta andra håller jag Evert Taube mycket högt – hans konstnärskap är unikt. Han är en svensk nationalikon.
För några år sedan fick jag som medicinhistoriker frågan: Vad var spanska sjukan? Den som frågade hade läst att Evert Taube drabbades av denna sjukdom 1918.
Spanska sjukan var en influensa-epidemi, men hur sjuk hade Evert Taube varit? Jag plöjde igenom Taube-litteraturen. Alla biografier upprepade samma historia om återkommande episoder av spanska sjukan under flera år.
Då gjorde jag något som ingen annan gjort förut. Jag sökte reda på och läste Evert Taubes medicinska journaler. Sekretessen är sedan länge upphävd.
Nej, Evert Taube hade aldrig spanska sjukan.
Det som han drabbades av, eller ådrog sig, var en helt annan smittsam sjukdom, nämligen syfilis. Det var en skamstämplad sexuellt överförd sjukdom som ibland var dödlig och ibland ledde till demens.
Men några år innan Evert insjuknade hade det kommit en effektiv behandling. Medlet hette Salvarsan och var världshistoriens första botande medel mot en infektionssjukdom. Men behandlingen var dyr, extremt smärtsam och med många och ibland allvarliga biverkningar. Även om patienten fick Salvarsan-behandling mot syfilis så var sjukdomen nyckfull med risk för återfall efter många år.
Evert började behandlingen 1918 och fick den i olika omgångar fram till 1922. Det var ett stort smärtsamt lidande för honom. Själv använde han ”spanska sjukan” som en dimridå för att dölja sanningen. Allt detta var under de år han slog igenom som författare, scenartist och visdiktare. Evert flydde från det mörka, skamliga, dyra, smärtsamma och livshotande – till livet och en kreativ livsberusning.
Jag har tidigare forskat om samband mellan skapande och sjukdom och fann här ett viktigt exempel. Jag skrev därför boken ”Flykten till livet” (2021) och kunde visa att syfilis och dess behandling hade stor betydelse för Everts skapande, inte bara under genombrottsåren. Nej, genom hela livet bar Evert en oro för återfall i syfilis, och bad ofta sina läkare att kolla blodprov för just denna sjukdom.
Ny grundforskning om Evert Taube är sällsynt. Det mesta som skrivs om honom är upprepningar och befäster bilden av den glade, sorglöse gamängen med lutan. Inget fel i det, men jag ville med min bok fördjupa, förändra och nyansera bilden av Taube.
Evert flydde från det mörka, skamliga, dyra, smärtsamma och livshotande – till livet och en kreativ livsberusning.
Med dessa nya kunskaper - med räckvidd över hela Evert Taubes liv och skapande - tog jag kontakt med Taubestiftelsen. På deras hemsida kan man läsa att stiftelsens ändamål bland annat är att främja vetenskaplig forskning om Taube. Så bra, tänkte jag, då vill de säkert ha min bok som ett litteraturtips på sin hemsida, bland övriga böcker de tipsar om.
Men icke.
Forskning som fördjupar och förändrar bilden av Taube tycks inte välkommen. Ännu mer beklagligt är att Taubestiftelsen dessutom inte öppet och transparent vill redovisa vilka sakskäl som ligger bakom deras beslut.
Samma var det med SVT:s uppmärksammade Taube-dokumentär i julas. Jag blev inbjuden att medverka och tillbringade en hel dag på Vinga förra våren och intervjuades framför kamerorna. Dokumentärfilmsledningen förstod att det jag hittat i min arkivforskning om Taube förändrade och fördjupade bilden av vår nationalskald. Men i slutredigeringen klipptes det bort. Varför? På min fråga fick jag svaret att en liten infektionsperiod på 1910-talet inte var så intressant.
Men det var ju just det den var, med betydelse för hela Taubes fantastiska konstnärskap.
Jag är inte ute efter sensation. Mitt syfte har varit att fördjupa förståelsen för skapandets mekanismer. Den som läser boken förstår också att jag slitit med frågan: Vilken rätt har en forskare att gräva i andras förflutna liv? Boken ”Flykten till livet” är skriven med strävan efter förståelse för en människas komplexitet, inte misstanke och avslöjande.
För mig finns inga skamliga sjukdomar. Men Taubestiftelsens och SVT:s agerande befäster fördomen att en könssjukdom är skamlig. Deras ställningstagande väcker också andra frågor. Hur väljer man ut vilka nya vetenskapliga kunskaper som ges utrymme?
I vår tid varnas för ”fake news”, men mer svårt att genomskåda är när det bara berättas vissa utvalda sanningar – och andra, lika sanna, utesluts.
Carl-Magnus Stolt är författare, tidigare professor medicinsk humaniora. Boken ”Flykten till livet” kom 2021.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Okänd Evert Taube-låt inspelad på skiva för första gången
LÄS MER:Randig tröja, seglarskor och secondhand – så ser den göteborgska stilen ut
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
