Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Den svenska journalisten, Dawit Isaak som är fängslad Eritrea sedan 2001. Den 27 oktober i år fyller han 55 år. Bild: KALLE AHLSÉN
Den svenska journalisten, Dawit Isaak som är fängslad Eritrea sedan 2001. Den 27 oktober i år fyller han 55 år. Bild: KALLE AHLSÉN

Björn Werner: Varför slutade inte Dawit Isaak att skriva?

I dag fyller Dawit Isaak 55 år efter 18 år som samvetsfånge i eritreanskt fängelse utan rättegång. Björn Werner frågar sig varför han inte tystnade, trots att en nationalistisk enpartistat utövade påtryckningar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Varför slutade inte Dawit Isaak att skriva?

Frågan känns som skrivande person direkt skamlig. Ändå ställer jag mig den, när jag läser GP:s Alexander Hultmans skarpa reportage om Dawit Isaaks öde. För det är heller ingen självklarhet att framhärda i alla lägen. Inte för den enskilde. Om en allt mer repressiv enpartistat pressade min redaktion att hålla sig makttrogen – hade jag, som Dawit Isaak, fortsatt att inte bara tro på utan också utöva oberoende journalistik? Hade jag lytt? Hade jag tystnat? Eller hade jag lämnat landet?

LÄS MER: Efter 6608 dagar – kan en lösning av Dawit Isaaks fall vara i sikte?

Frågorna lever i mig på riktigt, de går att ta på som jag kan känna tangentbordet eller nycklarna i handen. För mycket tyder på att Sverigedemokraterna, ett parti med företrädare som flertalet gånger uttalat sig skeptiskt till idén om en fri press, snart kommer att vara störst i Sverige. Inom en inte allt för avlägsen framtid är det fullt möjligt att mitt arbete är oönskat – inte bara av ett stort parti utan också, uppenbarligen, av en betydande del av landets befolkning. Människor som av olika skäl väljer att med sin röst ställa löften om trygghet, säkerhet och lugn framför demokratiska värden som yttrandefrihet och pressfrihet.

Vad skulle jag göra då, i ett så hopplöst läge? Skulle jag fortsätta skriva, i ett medieklimat inte präglat bara av eviga ekonomiska problem utan också av politiska påtryckningar?

LÄS MER: "Det är regeringens skyldighet att kämpa för Dawit"

I ljuset av de frågorna är det svårt att inte beundra Dawit Isaak. Som inte bara lämnade tryggheten i Sverige utan också valde att ta den tuffa kampen för journalistiska värden i Eritrea. Som fick se pressfrihetslagar införas, fri press etableras, och sedan fortsätta kämpa när vinden vände och regimen påbörjade den bana som nu placerar landet näst längst ned i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex – bara trumfat av Nordkorea.

Anledningen till att Dawit Isaak inte lät sig gripas av tvivel är, tror jag, enkel. Han såg ljuset. Han hade, ihop med många andra, aktivt bidragit till att bygga upp journalistiken i landet. Han befann sig på en kurva som pekat uppåt, mot mer frihet – inte som i det svenska fallet mot ett hot om mindre. Skillnaden i perspektiv är försvararens och kämpens. Den ena ser fiendehären i horisonten och darrar. Den andra ser utmaningarna – och rusar mot dem.

Av den anledningen är det viktigt att fortsätta kämpa för Dawit Isaaks omedelbara frigivande. För att hans perspektiv gäller alla som tror på yttrandefrihet. Han betalar just nu det ultimata priset för en kamp som måste bli vunnen varje dag, varje gång en journalist eller skribent oförfalskat och utan påtryckningar tar sig an att berätta om världen. Den kampen är inte enbart förpassad till de länder där pressfriheten just nu är hotad. Den gäller överallt, alltid.

Och genom att sträcka ut min tanke till Dawit Isaak, i dag på hans 55-årsdag när han suttit 18 år i fångenskap, känner jag mig stärkt i den kampen. Ser jag också ett ljus, där, längre fram. Det finns en bättre tid för Eritrea, för Sverige och för Dawit. Men bara om vi kämpar för den.

LÄS MER: Dawit Isaak är en människa, inte en idé