I dagens samhälle har vi människor tagit för vana att lätta våra hjärtan när vi utsätts för orättvisor. Det räcker med att ta fram telefonen så kan orättvisor exponeras. För att vi kunna sova bättre på kvällarna samt dunka varandras ryggar har vi tagit hänsyn till folk som är mindre privilegierade, etniska minoriteter och de med sämre socioekonomiska situationer. Vi har slutat använda skällsord, namnge närbutiken där doften av kummin dominerar och ändrat namnet på myndigheten som förmedlar vistelser i Sverige.
Denna kulturella förändring har utvecklas så pass att många tycker att det har gått för långt. Motståndarna. Dessa som skämtar med sina vänners etniska stereotyper, kallar sin vän Benjamin Fikus som egentligen heter Benny och diagnostiserar syndrom, trots att vännen har jämnt antal kromosomer.
Dessa motståndare har slutat skämta med varandra öppet bland folk. Det sker nu i slutna kretsar, men det har hänt att en vän i gänget har gått över till andra sidan och blivit en krigare för rättvisa. Deras estetiska ritual är att de klipper luggen väldigt kort trots att de redan har kort hårfäste. Snarlikt brittiska skinheads som härjade på 70-talet.
När väl dessa krigare dyker upp i sociala sammanhang väntar de på att någon ska göra ett misstag. En i gänget ville lätta upp stämningen med en gåta: ”Vad är det som har nio armar och suger?” En i gänget svarade”DEF LEPPARD”! Då röt krigaren till och läxade upp gänget att man inte ska driva med folk som har amputerade lemmar.
Gänget tar det inte på allvar. De är hårdrocksnissar och de vet att trummisen körde rattfull på nyårsafton i Sheffield, krockade med sin Corvette, amputerade vänstra armen, beställde en specialanpassad trumset och än idag rockar vidare, enbart med högerarmen. Men krigarna som håller försvarstal för de hjälplösa har ignorerat en minoritet som sen minst 30 år tillbaka har blivit hånad, förödmjukad och kränkt.
De med sociala funktionshinder. Nörden i skolan, den enda grannen som faktiskt städar efter sig efter har använt tvättstugan, kvinnan som tar 40 minuter på sig välja bröd på Hemköp. Stammisen som pratar om irrelevanta ämnen med baristan.
Det har gjorts tv-serier och dokumentärer om dem. Joel som inte kunde hantera sin avstängning. Tore, vars motorik Glenn Hysén skrattade åt. De som handlar och jobbar på Ullared. Vi ser dessa dokumentärer och dokusåpor som lyteskomik. Personer som tycker pronomen ska sägas med försiktighet och blir upprörda när en kär vän nämner att de hade gått ner i vikt och på folk som bär torshammare runt halsen ser sånt och skrattar.
Vi har medvetet undvikit tanken att dessa som medverkar i dessa program är utsatta för lyteskomik. Deras banala livsstil, intressen, köpvanor och hur de intrigerar med andra människor. Det är vår ljuva guilty pleasure. Ingen av oss har tänkt efter hur deras liv är efter tagningen. Svårigheter med skaffa nya bekantskaper, tvångstankar, svårt med hålla rutiner etcetera. När ni nån gång slår på just den tv-kanalen eller streamar programmet om Ullared, fråga er själva först varför ni tittar på det och fråga sen igen varför ni skrattar.
