Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Varför ska man heja på Sverige?

Vi blir aldrig mer nationalistiska än under stora sportevenemang. Men Eva-Lotta Hultén är tveksam till de känslor sport kan väcka.
I en amerikansk studie gjord på University of Chicago hamnar Sverige i botten när det gäller nationell stolthet. Forskarna menar att det kan ha sin förklaring i att nationalism har starkt negativ klang i Sverige eftersom vi förknippar det med främlingsfientlighet. Men finns det egentligen en nationalism som inte samtidigt också utesluter och därmed blir fientlig mot dem som inte räknas in i det nationella viet? Tre svenskar av fyra instämmer enligt den amerikanska undersökningen, i påståendet att de blir stolta när det går bra för Sverige i internationella sportsammanhang. Sport tycks vara ett område där vi finner det legitimt med nationalistiska känslor.

I dag börjar fotbolls-VM i Tyskland. Genom internationella sportevenemang ska världens folk komma närmare varandra, lyder en teori. En underlig tanke: genom att ställa nationer mot varandra i tävlingar om vem som är starkast, uthålligast och tekniskt skickligast och sedan utkora vinnare och förlorare ska vi alltså känna större kärlek för, och gemenskap med varandra? Det går inte ihop. Så föddes inte heller de internationella sportevenemangen ur sådana tankar, utan snarare ur idéer om att stärka nationalstaterna på internationalismens bekostnad. I den upptrappning av nationalistiska känslor som pågick i Europa kring förra sekelskiftet var internationella landskamper i olika sporter en ingrediens. En del i den bakomliggande ideologin var att det inte var klasser utan nationer som skulle kämpa emot varandra.
Fram till andra världskriget rådde åtminstone i Sverige delade meningar om tävlingsidrottens nytta. I boken Idrott, krig och nationell gemenskap berättar historikern Johnny Wijk om stundtals mycket intensiva debatter där idrottens anklagare ansåg att den stal energi som ungdomen kunde använda till bättre saker, som att studera eller kämpa för en mer rättvis värld. Man menade också att idrotten skapade en förkastlig "vi mot dem-mentalitet" och fungerade krigshetsande. I stridsskriften Jag tvivlar på idrotten skrev Ivar Lo-Johansson 1931 "Barnen själva får lära sig att idrotten inte kan nekas något. De lär sig tro på den som en religion. De får för sig att nationens ära ligger i idrottens insatser. De får vara med om att man får avslag på begäran om tusen kronor till ett nytt skolbibliotek, men samtidigt får de höra att förslaget om tvåhundratusen till en ny idrottsplats på Östermalm går igenom utan debatt. Sedan tror de att de gör fosterlandet den största tjänst genom att sparka boll på den planen."
Det var i och med andra världskriget som både opinionen för och engagemanget i idrottsrörelsen svängde i Sverige, berättar Johnny Wijk när vi träffas på historiska institutionen vid Stockholms universitet.
- Under andra världskriget blev idrotten adopterad av folkhemmet. Den kom att fungera som det sociala kittet i vårt identitetsbyggande.
Idrottandet blev under kriget ett led i den nationella beredskapen och man satsade på breddidrott, där alla skulle kunna delta utan medlemskap i någon förening. I och med detta fick idrotten sin avgörande legitimitet i Sverige.
Johnny Wijk är i huvudsak positiv till idrotten som skapare av nationell identitet i Sverige idag. Han menar till exempel att idrotten är det område som invandrargrupper lättast kan ta till sig och bli en del av i det nya landet. Internationellt tycker han också att den nationalpolitiska delen av tävlandet har tonats ner.
- Under kalla kriget rådde det stenhård nationell tävlan och på 70-talet paraderade man fortfarande in i militäriska kolonner på OS-invigningarna.

Den sortens nationalism, där sport på ett så uttryckligt sätt används för att stärka statens identitet, tycker han sig idag se främst i de nya länderna i Europa. Men även om han kallar den sorts nationalism som får sitt uttryck i svenska sportsammanhang för "underhållningsnationalism" (i motsats till "maktnationalism") ser han ändå tendenser som är mindre positiva.
- Jag tycker det är överdrivet att man börjat sjunga nationalsången även i helt svenska sportsammanhang som vid matcher i allsvenskan. Idrotten verkar ha tagit på sig en nationalistisk roll.
Han vill gärna dra en gräns mellan positiv och negativ nationalism i sportsammanhang, där den positiva rymmer tolerans mot andra och välkomnar alla som vill in. Men han medger att gränsen är suddig.
- Rent teoretiskt går det att göra åtskillnad men man flirtar med väldigt starka krafter som kanske inte riktigt går att kontrollera. Det kan vara farligt att blåsa upp den nationella identiteten för mycket och det borde idrottsorganisationerna vara lite mer medvetna om.
Vad gäller den internationella idrottsrörelsen tycker han att den gott kunde utnyttja den makt den har lite mer. Han är till exempel skeptisk till att OS har lagts i Kina 2008.
- Även om idrotten vill vara global och förenande så måste det finnas gränser och idag saknas de. Man bör fundera över vad ett OS i Kina för med sig; det är trots allt en totalitär regim med stora tveksamheter vad gäller grundläggande mänskliga rättigheter. Kanske blir det ett nytt Berlin-OS, där Kina passar på att göra politisk propaganda för landet.
- Idrotten får människor att komma nära sina känslor. Det är ju en av poängerna med sport.

Albert Svanberg, är chef för SVT-sporten och han anser att idrotten fyller ett behov av gemenskap. Han medger att de starka känslorna kan medföra problem, om de resulterar i våld, verbalt eller fysiskt.
- Men det är i grunden inte sportens fel, säger han bestämt.
Vi sitter i en kvällsstängd kafeteria i tv-husets entré. Nyss var lobbyn fylld av tioåringar som kommit för att vara med i Lilla sportspegeln. Dagen innan har Tre kronor vunnit VM-guld och samtidigt som vi träffas vrålar gul- och blåklädda folkmassor i Kungsträdgården ut sitt jubel för hockeyspelarna.
Albert Svanberg vrider sig lite inför en del frågor. Han har inte tänkt så mycket på hur sport och nationalism samverkar och ber att få passa på flera frågor om vilka länder man bör undvika att lägga idrottsevenemang i och var gränsen går mellan positiv och negativ nationalism i sportens värld. Men han konstaterar:
- Idrott och politik hänger ihop överallt i världen och idrotten bör spegla en allmän global hållning när det gäller vilka länder man samarbetar med. Men allmänt sett är det bättre att hitta vägar att dela erfarenheter.
Av rapporterande journalister krävs i allmänhet en så neutral hållning som möjligt men det gäller inte alls på sportens område. Sportjournalister jublar när Sverige gör mål och gör utrop av besvikelse när det blir stolpe ut. Att de hejar på Sverige av den enda anledningen att de själva är svenskar ifrågasätts inte av någon i dag. Men Albert Svanberg ser inga problem:
- Det som sker ska rapporteras objektivt och kommentatorn ska inte framställa det som att domaren är dålig för att svensk blir utvisad men jag tycker att det är helt okej att kommentatorn speglar publiken känslomässigt i det att det är roligare om Sverige vinner.
Men finns det inte en risk att det skapar ett vi-och-de-tänkande?
- Det är stor skillnad mellan att vara anhängare av ett lag och att vara motståndare till ett annat lag. Det första behöver inte betyda att man utestänger någon.

En liten tankeställare fick han sig dock efter Tre kronors förlust mot Vitryssland i vinter-OS 2002. Då hörde många av sig till honom och uttryckte både oerhörd besvikelse och skam över att vara svensk. Han är försiktig med att uttala sig negativt om erfarenheten men säger diplomatiskt att han "blev förvånad" över att känslorna var så starka. Själv blir jag förvånad över att detta kan förvåna någon. Det var länge sedan idrott slutade att handla om lek och hälsa och i stället blev big business, tävlingshysteri och nationalistiskt mumbo-jumbo.
Så varför ska man heja på Sverige i fotbolls-VM? Att göra det ses som uttryck för en naturlig nationell samhörighet - är man svensk ligger det i blodet att gilla att Sverige vinner. Men är det inte i själva verket precis tvärtom? Att vi känner nationell tillhörighet för att vi ser på landskamper och internationella tävlingar? Idrotten kanaliserar inte känslor som redan finns. Idrotten väcker nya. Även om sportnationalismen i Sverige befinner sig på underhållningsnivå är det svårt att se vad som är positivt med den. Att titta på fotbolls-VM kan visserligen vara underhållande men att påstå att det är förbrödrande är därför inget annat än en floskel.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.