Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Liksom bokläsning ger förståelse för ord, grammatik och berättande – och inte kan ersättas av Twitter – ger filmtittande åtminstone en elementär vink om den rörliga bildens byggsats, menar Hynek Pallas. Bild: Hasse Holmberg/TT

Hynek Pallas: Varför oroar vi oss inte för att filmtittandet sjunker bland unga?

Kultursverige rasar när boktipsen hotas försvinna ur Go'kväll och oroar sig när det visar sig att bokläsandet sjunker bland unga. Men trots att både film och tv-tittandet sjunker hos barnen och rörlig bild inte har något "Babel" i SVT uteblir reaktionerna. Skulle litteraturen behandlas som filmen hade landets kulturredaktioner tagit med sig högafflarna till Gärdet. konstaterar Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När ”Ungar & medier”-rapporten om barns medievanor släpptes i förra veckan så var resultatet det förväntade. Liksom reaktionerna.

Fokus kom förstås att hamna på att andelen unga, främst i gruppen mellan 13 och 18 år, som dagligen läser (eller läses för) på sex år har halverats. Siffran har dalat till elva procent. Ju äldre barnen blir, desto mindre läser de dessutom. Och de tycks åldras snabbare: ”Är 13 det nya 16?” som Statens medieråd frågar sig.

LÄS MER: SVT är för dåligt på litteratur

Reaktionerna var dock senkomna. Som medieanalytikern Mattias Fyrenius konstaterade i Expressen (17/9) damp rapporten ner under tystnad medan Kultursverige rasade över att litteraturtipsen skulle försvinna ut SVT:s "Go'kväll". Sen rasslade det till, i alla fall i sociala medier, och tongångarna bland litteraturkritiker var upprörda.

Jo, den störtdykande läsfrekvensen är alarmerande. Argumenten kan staplas på varandra – men man kan ju krasst konstatera att läskunnighet och läsförståelse fortfarande är vad som mäts och värderas i skolan. Och i samhälles kulturpyramid – vilket speglades i kritiken av SVT trots att litteraturen är den enda konstform som sedan länge har ett eget, seriöst program där.

Men det är ju sedan tidigare bekant att läsning är en klassfråga, och rapporten visar att detta nu spetsas till ytterligare.

Vad som inte har uppmärksammats är att även film- och tv-tittandet sjunker. Avsaknaden av reaktioner på den punkten är förstås inte överraskande: Småbarnsföräldermålbilden är telningar som tultar runt i skogen med kottar. Alternativt har avkomman sin näsa i en god bok (som inte har skrivits av Zlatan). Att ”se på film” är fortfarande synonymt med ”Motorsågsmassakern”.

Men, särskilt i relation till rapportens mest skrämmande bit, är det dags att börja ta fråga om rörlig bild på större allvar. För vad gör då kidsen med sin tid? Svaret är föga förvånande att de stirrar på mobilen. Användningen av sociala medier är uppe i över 95 % för tonåringar.

Och vad stirrar de på? Instagram, Snapchat, kortvideotjänsten TikTok och ”titta på klipp på Youtube” hör till toppaktiviteterna.

När jag för tio år sedan siade om framtiden i antologin ”Framtiden är nu – Kultursverige 2040” (Volante, 2010) skrev jag att rörlig bild skulle bli ett ämne som undervisades i grundskolorna. Och att Sverige skulle få ett institut för rörlig bild istället för ett filminstitut.

Om litteraturen hade underkastats den behandling som filmen har utstått på SVT de senaste decennierna – då hade landets kulturredaktioner tagit med sig högafflarna till Gärdet.

Anledningar var inte en nostalgisk omsorg om Filmen. Utan för att det redan då var uppenbart att den Rörliga bilden (som är något annat än film) skulle dominera informationsflödet över ordet. Men trots utvecklingen de senaste decennierna – 1986 hade föräldragenerationen panik över att vi smygtittade på ”Aliens” i videobandspelaren, idag blandar en 12-åring fotbollsklipp, en halv musikvideo, lite naket och Pewdiepies naziflörtande inom loppet av ett toalettbesök – så har undervisningen och kultursfärens fokus på rörlig bild knappt förändrats. Trots att vi vet att den propaganda som ökat lavinartat på just sociala medier kommer i form av fulredigerade ljugvideos – som därmed når och ses av många unga – så ligger fokus på om barn kan förstå en ingress i DN.

Liksom bokläsning ger förståelse för ord, grammatik och berättande – och inte kan ersättas av Twitter – ger filmtittande åtminstone en elementär vink om den rörliga bildens byggsats. Men detta måste förvaltas, förklaras, paketeras och vara en del av en offentlig kulturhistoria och en bildningskontext. Istället går vi baklänges.

LÄS MER: Filmrecension: "Ad Astra"

Sett till vilken roll rörlig bild spelar i dagens värld borde det vara självklart att ta sig an denna fråga på allvar – särskilt i tv. Istället är just SVT sämst i Sverige på att bevaka filmen och förstå den rörliga bilden. Filmkrönikan, som förvisso var ett haveri under sina sista år, lades talande ner nog samtidigt med att den smarta telefonen lanserades och Youtube hamnade i var mans hand. Jag har själv suttit i möte med kulturcheferna i tv-huset sedan dess för att försöka lansera ett program av det här slaget. Och kan kallt konstatera att de har pendlat mellan att inte bry sig om denna fråga eller bry sig om att försöka förstå den.

Ett problem som tyvärr inte är isolerat dit: om litteraturen hade underkastats den behandling som filmen har utstått på SVT de senaste decennierna – då hade landets kulturredaktioner tagit med sig högafflarna till Gärdet.