"Varför ens skämta om något så fruktansvärt?"

Efter kampanjen i sociala medier mot karaktären Mr Cools långt dragna pedofilskämt har Spotify plockat ned låten och komikerna bakom karaktären utreds för brott. Ina Lundström försvarar rätten att skämta om tabubelagda ämnen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

I demokratier får man skämta om vad man vill. Även, och kanske särskilt, om tabun. Men för att folk ska skratta åt skämt krävs förförståelse. Kontext. Kända, folkkära komiker som Johan Ulvesson kan ikläda sig pedofilrollen för vi har sett honom i tillräckligt många andra sammanhang för att veta att han klär ut sig. Johan Glans kan insinuera att han äter sitt barns bajs i ett skämt eftersom vi "ju vet" att han inte gör det på riktigt. Men när den relativt okända komikern Anton Magnusson ikläder sig rollen som Mr Cool och glorifierar pedofili tar det stopp. De som följer Anton i poddar och på standupscenen känner till kontexten och kan skratta eller låta bli, men förstår att det är ett skämt. De som första gången kommit i kontakt med honom de senaste dagarna har en helt annan bild. Som att Sasha Baron Cohens karaktär Borat skulle dyka upp i P1-studion och förespråka incest och antisemtism.

ANNONS

Det försätter oss uppenbarligen i en knepig situation som samhälle. Antingen förbjuder vi komiker som inte är roliga nog, inte är kända nog, eller inte har sommarpratat tillräckligt många gånger från att skämta om obekväma vidrigheter. För då kan ju inte vi, större delen av Sveriges befolkning, säkert veta att det vilar en god humanist bakom den där karaktären. Eller så förbjuder vi skämt om obehagliga ämnen helt och hållet. Det svåra och bestialiska kan då endast behandlas med ilska eller sorg. Att ta ordet pedofili i sin mun måste då omedelbart följas upp med meningen "jag är givetvis emot att vuxna begår sexuella övergrepp mot barn". Utgångspunkten blir att alla är pedofiler tills motsatsen är bevisad – vilket färgar en stor del av debattklimatet kring Mr Cool just nu.

LÄS MER:Mr Cool och Simon Gärdenfors utreds för brott

Och det är inte så konstigt att det blir så. För vi vet just ingenting om pedofiler. Varför blir man det? Varför agerar man ut det? Går det att hindra övergrepp med testosteronbromsande mediciner? Forskningsläget är högst oklart eftersom underlaget är bristfälligt. Ämnet är så känsligt att många drar sig för att stötta forskningen eller engagera sig i den. Och det är förståeligt. Jag har de senaste dagarna sett spekulationer kring en krönikörs misstänkt nära relation till sin dotter efter att han skrivit att Mr Cools låt borde få finnas. Komiker som drog ett skämt 2012 på pedofilers bekostnad ställs mot väggen. Krogar som upplåter sin scen till Anton Magnussons standup, där han alltså inte uppträder som karaktären Mr Cool, har blivit överösta på krav om att avboka honom för att visa att de "tar avstånd från pedofili". Vilket de naturligtvis gjort. Vilken krögare eller bokare skulle våga annat?

ANNONS

På samma sätt som Anton Magnussons karaktär Mr Cool är skyddad av yttrandefrihet är givetvis hans kritiker det. Men inställningen, att alla som dragit osmakliga skämt om övergrepp på barn eller ägt en lokal där sådant förekommer stöttar pedofili tills motsatsen är bevisat gynnar absolut ingen. Ämnet är för allvarligt för att vi ska låta bli att skämta om det. De flesta av oss bär i någon mån på erfarenheter av, eller skräck inför, pedofili. Och det måste stå var och en fritt att bearbeta det med taktlös humor, tårar, ilska eller gapskratt utan att anklagas för att bidra till övergrepp för att vi inte reagerar på exakt samma sätt som någon annan. Det kan orimligen spela någon roll om komikern i fråga är Ricky Gervais, har sommarpratat eller för de flesta svenskar är fullständigt okänd. För att inte bli kallad pedofil borde det rimligtvis räcka med att inte begå sexuella övergrepp på barn. Annars låter vi en liten del verkliga förövare göra oss alla till misstänka, och det är en premiss jag vägrar acceptera.

ANNONS