Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Varför byggs det nya fängelser?

I Sverige byggs nya fängelseplatser i rask takt. Mattias Hagberg undrar hur man inviger ett nytt fängelse på lämpligt sätt och varför ingen ifrågasätter kriminalvårdens utbyggnad när fängelsestraff löser så få problem.

Hur inviger man ett fängelse? Med dov musik, svarta kläder och sorgband? Eller med stolta tal, fanfarer och applåder?
Svaret säger förmodligen en del om vårt samhälle.
Just nu pågår en kraftig utbyggnad av svensk kriminalvård, en av de största genom tiderna. Inom några år kommer Sverige att ha över 7 000 platser i fängelser och häkten. Det är en ökning med 40 procent från dagens 5 000 platser.
Denna kraftiga utbyggnad är en del av en trend. Över hela västvärlden ökar antalet fängelser och antalet intagna.
Nyligen invigde justitieminister Beatrice Ask Sveriges största och modernaste anstalt - med plats för 343 intagna - Salberga strax utanför Sala i Västmanland. På kriminalvårdens hemsida beskrivs invigningen närmast som en fest. Det talas om "rungande applåder" och om "trumpetfanfarer". Och i en tidningsintervju säger Carola Gunnarsson, kommunalråd i Sala, att det nya fängelset betyder mycket för kommunen.
- Det har blivit en injektionsspruta för oss. Det är ju ett jätteprojekt på 500 miljoner kronor. Det är ungefär 250 anställda direkt i verksamheten. Därutöver har vi kringeffekter, från lunchserveringar till kaféer. Hela byggverksamheten har fått ett uppsving. Det handlar säkert om 500 arbetstillfällen i kommunen.
Det finns något beklämmande med beskrivningarna från invigningen. Den festliga stämningen och det positiva anslaget stämmer illa med vad man faktiskt invigt. Skall man verkligen applådera när ett nytt fängelse öppnar? Skall man verkligen ackompanjera det hela med fanfarer? Skall man verkligen tala om ett fängelse som en ekonomisk injektionsspruta?
Kanske hade den positiva inramningen känts passande om dagens fängelsesystem verkligen hjälpte människor bort från kriminalitet och missbruk. Kanske hade det i så fall varit på sin plats med lite applåder och fanfarer. Men fängelsestraffet löser få problem. En majoritet av alla som döms till fängelse återfaller i brott. Särskilt de som har dömts till långa straff.
Dessutom finns det mycket som talar för att fängelset snarare ökar än minskar brottsligheten, ett påstående som har stöd av forskning som visar att fängelset göder hat och bitterhet och ökar de intagnas utanförskap. Under de senaste åren har det dessutom kommit flera rapporter och reportage som pekat på den omöjliga livssituation som de flesta interner hamnar i efter avtjänat straff, ett liv utan jobb eller bostad där vägen tillbaka till kriminalitet och missbruk ligger vidöppen.
Allt detta är kända fakta. Alla som jobbar inom kriminalvården, alla politiker som intresserar sig för frågan, alla kriminalreportrar, är medvetna om dem. Trots det är det tyst. Skrämmande tyst.
Den kraftiga utbyggnaden av kriminalvården har knappt uppmärksammats överhuvudtaget. När justitieminister Beatrice Ask klippte det blågula bandet under invigningen av Salberga fanns inga journalister från riksmedier på plats.
Någon debatt om bygget kan man knappast heller tala om, varken inom politiken eller i media.
Varför denna tystnad? Varför reagerar ingen inför det osmakliga i att inviga ett fängelse med fanfarer och applåder? Varför frågar sig ingen om utbyggnaden verkligen är en vettig satsning? Vill vi verkligen ha 7 000 platser i fängelser och häkten?
Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet låstes tusentals människor över hela Europa in i tukthus, korrektionsanstalter och hospital. Det handlade framför allt om lösdrivare, tiggare och arbetslösa. Människor som vid feodalismens sammanbrott förlorat sina jobb, det vill säga befriats från livegenskapen, och därmed förlorat sitt levebröd. Människor på drift, på jakt efter arbete, eller bara efter mat för dagen. Människor som hotade samhällsordningen och övergången till en ny ekonomi - den kapitalistiska.
Den franske filosofen och idéhistoriken Michel Foucault talade på 1970-talet om "den stora inspärrningen" när han i boken Vansinnets historia beskrev utvecklingen under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet.
Kanske kan man se paralleller mellan dåtidens stora inspärrning och dagens.
Sedan några år tillbaka pågår en allmän utvidgning av alla de institutioner som tar hand om de människor som inte passar in i det högeffektiva, flexibla och individuella kunskapssamhället. Fängelserna blir fler, särskolan växer, Samhall blir större och större, ungdomsvården expanderar, förtidspensioneringarna bland unga ökar.
Det pågår med andra ord en omfattande kriminalisering och medikalisering av alla som inte platsar.
Kanske måste vi prata om en ny stor inspärrning, en modern variant av 1500- och 1600-talens brutala sätt att kontrollera dem som hamnat utanför under övergången från ett samhällssystem till ett annat.
Likheterna mellan då och nu är ofta förbluffande. Makthavarna talar samma språk. Lägger man dåtidens dokument bredvid dagens blir det tydligt. Då som nu beskrivs institutionerna för alla de människor som inte platsar som vårdinrättningar eller som hjälpstationer. Under 1600-talet talade de europeiska makthavarna gärna och stolt om alla insatser för de vansinniga, de sjuka och de farliga.
Sett ur detta perspektiv blir det lätt att förstå den positiva anda som präglade invigningen av anstalten Salberga.
Men hur är det då med tystnaden? Varför saknas det debatt om kriminalvårdens kraftiga utbyggnad? Varför verkar det vara så få som vill se den nya stora inspärrningen?
Tystnaden döljer makten. För den som ifrågasätter fängelsesystemets expansion, ungdomsvårdens tillväxt, särskolans ökade antal elever, Samhalls position som Sveriges fjärde största företag och så vidare, blottar också det moderna kunskapssamhällets djupa orättvisa; att alla inte tillåts delta.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.