Soraya Hashim: Varför är det just vi kvinnor som frossar i true crime?

I poddbranschen finns det två ord som får alla inblandade att slita av sig brallorna snabbare än Channing Tatum i filmen ”Magic Mike”.

Det handlar om två stavelser som lyssnarna aldrig verkar få nog av och som ger poddmakarna glimrande dollartecken i ögonen.

True crime.

De senaste åren har de slaskigare delarna av genren fått välförtjänt kritik. De som vältrar sig i knivhugg och sargade kroppar – och inte verkar ha en tanke på medieetiska principer när de gör efterlevandes sårigaste trauman till underhållning.

Det började när jag var gravid. Jag blev mer mörkrädd än vanligt

Ja, de ska ha skäll. Men skälet till att deras poddar hamnar på topplistorna vecka efter vecka, är trots allt för att det finns en efterfrågan. Den enorma mängden lyssnare som lätt och ledigt gymmar, åker buss och lagar middag till sina ungar till berättelserna om styckmord, strypningar och sexbrott.

Det är känt sedan länge att krim är en tjejgrej, undersökningar (samt Tiktok-videos för den som är lagd åt det hållet) visar återkommande att vi är i majoritet bland lyssnarna. Vi verkar inte få nog av mord och blod oavsett vilken form det kommer i. Poddar, dokumentärer, böcker och tv-serier.

Men varför väljer kvinnor aktivt välja att gama på det här sättet, skäms de inte?

Well… Hej, det är jag som är gamen.

Och jo, skammen är aktiv. För jag lyssnar på all sorts krim. Både de duktiga journalistiska grävjobben och de snaskiga fulpoddarna. Jag är väl medveten om vad jag bidrar till när min lyssning ritar ytterligare en pinne i statistiken, så det är inte utan självförakt jag ligger i sängen natt efter natt med Candy crush i högsta hugg och tjuvlyssnar på andra människors utfläkta öden. Ofta mot deras anhörigas vilja. Men likväl gör jag det.

Det började när jag var gravid. Jag blev mer mörkrädd än vanligt. I efterhand förstår jag att det handlade om oro för hur framtiden skulle bli, och som tog sig det här uttrycket. Jag började föreställa mig mördare som bröt sig in i sovrummet mitt i natten, rånare och våldtäktsmän som överföll mig på vägen hem. Jag fick svårt att somna och pulsen rusade av minsta ljud ute på gatan. På något vis blev min nattliga ritual med mord och mobilspel den trygghet som till slut hjälpte mig att somna.

Att lyssna på poddarna ger en känsla av att ta kontroll över sin rädsla

Det är inte vackert, och dessvärre inte heller ovanligt.

Det finns många skäl till att just kvinnor dras till genren, men en återkommande anledning som jag hör bland både psykologer och vänner, som också rör sig i de här moraliskt mörka vattnen, kan sammanfattas med ordet “överlevnadstrategi”. Helt enkelt en slags genrep inför att det skulle hända en själv. Att lyssna på poddarna ger en känsla av att ta kontroll över sin rädsla.

Doktor Gemma Flynn, kriminolog vid Edinburgh University är inne på samma sak. Men säger till BBC Radio 4 att true crime-poddarna också spär på och upprätthåller kvinnors redan starka rädsla för att utsättas för den här typen av våldsbrott, trots att det i själva verket inte är särskilt sannolikt att de ska drabbas. Brotten är ovanliga.

Jag känner igen mig, mängden skildringar om ond bråd död skapar en föreställning om att detta kan hända mig när som helst. Och poddarna eldar på mina rädslor som jag sen försöker tukta genom att lyssna på fler poddar. En klassiskt dålig deal för den mörkrädda.

Förmodligen kommer jag inte sluta lyssna, men att veta varför jag gör det och hur det hänger ihop ger mig åtminstone ytterligare en illusion av kontroll. Lika mycket kontroll som jag skulle ha om en mördare kommer in i mitt sovrum i natt.

Soraya Hashim är ny fristående kulturkrönikör i GP. Hon är född och uppvuxen i Göteborg och är verksam som journalist och programledare, bland annat för podden ”Sekter”.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Nu blir skurkarna Watergates stora stjärnor

LÄS MER:Jag var en av alla de kvinnor som ingen vill anställa

LÄS MER:Inget skulle hota aborträtten mer än att skriva in den i grundlagen

Soraya Hashim