Den utlevande, excentriska och skapande kvinnan förvisas ständigt till att vara ett galet vrak utan gränser. Hon jagas oavbrutet av sitt eget och andras förakt. Till en tidpunkt då hon går under och inte finns mer, skriver Sara Abdollahi.
Den utlevande, excentriska och skapande kvinnan förvisas ständigt till att vara ett galet vrak utan gränser. Hon jagas oavbrutet av sitt eget och andras förakt. Till en tidpunkt då hon går under och inte finns mer, skriver Sara Abdollahi.

Varför älskar världen kvinnokroppar på väg att gå itu?

Ingen del av hennes liv var privat nog för att inte beskådas och förlöjligas, skriver Sara Abdollahi om Amy Winehouse.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag har alltid känt en motvilja inför att ta del av skildringar av skapande kvinnor där nollpunkten och slutpunkten är döden. Varför ska jag ta del av ett förhärskande frosseri över begåvade kvinnor som går ned sig?

Min motvilja dämpades inte när jag såg K-special sändningen av den Oscarbelönade filmen Amy, om Amy Winehouse liv.

Filmen bekräftar det jag redan visste, att ingen del av hennes liv var privat nog för att inte göras till allmän beskådan och förlöjligas. Både den allmänna pressen och skvallerpressen skrev ned henne som ful, konstig och inte respektabel. Snaskiga rubriker, dramatiska bilder, filmer där hon och pojkvännen Blake Fielder tjafsade publikt, allt användes för att befästa att hon var helt tragisk och galen.

ANNONS

Ofta beskylldes hon för att inte ta avstånd från en man som var dålig för henne. Varför valde hon en pojkvän som drog ned henne i knarkträsket? Hur kunde hon älska och stanna hos en misogyn knarkare?

Hon skulle ständigt stå till svars, medan han kunde fortsätta orsaka henne lidande utan att behöva förklara sig. Liv Strömquist har beskrivit honom som Amy Winehouse negativa musa. En beskrivning som visar att hon lyckades omsätta det lidande han orsakade henne till texter som övervann en hel värld.

Även kroppsligt bar hon tydligt upp sitt lidande. Den blev mer eller mindre en del av personan, genom alltifrån den utmärglade kroppen till de blodiga ballerinapumpsen som fångades på bild, och påstods vara sår efter heroinsprutor som hon hade tagit mellan tårna.

Hennes lidande var större än iscensättningen av den. Men mediernas intresse handlade om att sälja – vilket också gällde det verkliga lidandet . Pengar fanns att tjäna på en ätstörd judinna från arbetarklassen som uppvisade ett dysfunktionellt liv. Som skrev hjärtskärande låtar om kärleken till en man, som efter hennes död har sagt att knark var det bästa han kunde erbjuda henne.

ANNONS

Asif Kapadia som har gjort filmen låter inte den frossa i olycka som filmer om döda kändisar ofta gör. Han visar sakligt att missbruket och bulimin fanns hos Winehouse redan innan hon blev känd. Att hon var traumatiserad innan kändisskapet som ytterligare förstärkte skörheten.

Ändå är samhällets begär efter den begåvade kvinna som går ned sig tillräckligt bottenlös för att även filmer som denna ska trigga igång något. Som när modehuset Saint Laurent gjorde reklam där en kvinna med synliga revben ligger och sprattlar på golvet – något som också Amy Winehouse gör i Kapadias film med sin utmärglade kropp.

Bilden anmäldes och bannlystes. Men innebörden av bilden lever. Den illustrerar en värld som älskar kvinnokroppar som närsomhelst riskerar att gå sönder. En värld där kvinnors död romantiseras. Där den utlevande, excentriska och skapande kvinnan ständigt förvisas till att vara ett galet vrak utan gränser. Hon jagas oavbrutet av sitt eget och andras förakt. Till en tidpunkt då hon går under och inte finns mer.

Återstår gör den omättliga hunger som gapar efter att få se henne dö – om och om igen.

ANNONS