Audur Jonsdottir öppnar sin roman Folket i källaren med en scen som blir en enkel och effektiv tidsmarkör. Medan de småpratar om vem av dem som ska göra vad strövar Klara och hennes sambo Svenni omkring i den drunkningsstora matvaruhallen. De ska göra viktiga inköp till kvällens middag med paret Elín och Bloggi, som Klara inte känner så väl. Grönsaker, citronsorbet, gåsleverpaté, hur ska man kombinera? Och vilket vin passar till det?
Väl hemma i bostaden igen lägger Klara sig på balkongen och solar. När Svenni vädjar om kökshjälp säger hon: Du är en bättre kock, det är din middag.
Audur Jonsdottir, som är född 1973 och barnbarn till Halldor Laxness, har tidigare skrivit om en flicka som lever på landet med sin mamma, som är ex-hippie och försörjer sig som hemhjälp. I den nya romanen tar hon åter upp motsättningen mellan 68-generationens drömmar och ideal och senare tiders krassa anpassning.
Klara slits mellan olika världar. I hennes ursprungsfamilj var det öppna spjäll både i relationer och ut mot stora världen. "I skydd av mamma fick Klara aldrig möjlighet att utveckla fördomar gentemot folk", står det. Något som ibland kan fresta på hennes självförtroende. Problemet i vuxentid är att de alkoholiserade föräldrarna lägger sig i Klaras liv i stället för att ägna sig mer åt sin andra dotter som är drogmissbrukare och de imponeras inte alls av "miljonären" Svenni.
Klara bor med Svenni i ett av de fina kvarteren i Reykjavik och deras hem är designmässigt korrekt för den unga välbärgade medelklassen som har koll på sina bankkonton och inte lämnar mycket åt slumpen.
Den pimpinetta elegansen på den övre våningen står emellertid i bjärt kontrast till det liv som grannen Bjardi lever i en källarlägenhet i samma hus. Han är en nagel i ögat på andra när han grillar på gården så det osar och visar sig i slafsiga kalsonger. Mot sin vilja fascineras Klara av denna person som obekymrat struntar i vad som är comme il faut. Och det visar sig så småningom att han har mer gemensamt med Klara än hon från början anar.
Parmiddagen artar sig till att bli en i alla avseenden lång natt, då mycket kommer till ytan som ger Jonsdottir möjlighet att varva nutid med klipp från barndomen och Klaras gränslösa familj. Då hon och bästisen Fjóla lyssnade, fnissade och skrev pjäser för glatta livet om partyna där föräldrarna var fulla och galna och mamma körde ner i bäcken, julprydnaderna brann upp och en dam försökte blidka barnen med klubbor för att hon "varit med" Klaras pappa. Sexliberalismens och alkoholmissbrukets baksida, men så uppfattade förstås inte barnen det.
Jag är hjärtligt trött på alla som försöker blåsa till strid mellan olika generationer med hjälp av en massa mer eller mindre påhittade skillnader som upprepas som mantran. Därför är det så skönt att läsa Jonsdottirs roman, som inte är någon politisk pamflett eller dignar under någon pedagogisk last.
Skiljelinjen går rakt igenom Klara. Till exempel blir hon ibland ganska trött på att människor i hennes omgivning oroar sig mer för övertrassering av kontot än för vad som händer i världen. Samtidigt mår hon inte heller så bra av att ligga på soffan och zappa mellan skrämmande bilder från olika krigszoner.
I dag tycks det råda en viss enighet om att vi gått mot en mera cynisk och individfokuserad tidsanda. Från idealism till cynism. En schablon det också. Men allt har fått prislappar, även livsstilar och personlighet. Och då snackar vi om pengar och ingen annan symbolisk valuta. Om det verkligen är så illa att detta är mer än en tillfällig avvikelse och omöjligt att vända återstår att se.
I samband med premiären på Peter Birros tv-serie Upp till kamp, som inte liknar Jonsdottirs bok på något annat sätt än att den också söker sig tillbaka till de magiska åren efter 68, sas något intressant i en bisats i Kulturprogrammet Vågen i P1. Nämligen att "radikalismen dog ut efter ungdomsåren för att det inte fanns några förebilder för ett radikalt vuxenliv, och det har vi fortfarande inte".
Folket i källaren hör till en typ av romaner som definitivt inte fanns längre tillbaka. Det är svårt att fånga bokens karaktär i en kort recension. Monika Fagerholm är stjärna i genren. Jag ser faktiskt vissa likheter mellan Fagerholm och Jonsdottir. De skapar en flickvärld som inte är underordnad. När den vackraste flickan går under hos Jonsdottir är det inte för att bevisa att skönhet går före fall eller något annat sådant moraliserande strunt. Utan det räckte helt enkelt inte att vara vacker.
Audur Jonsdottir medverkar i seminariet Kvinnan i Norden på lördag klockan 14.00
