Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Var det värt dramatiken, Englund och Espmark

GP:s Kulturchef Björn Werner kommenterar Peter Englund och Kjell Espmarks återkomst till arbetet i Svenska Akademien.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den 8 april förra året lämnade Peter Englund, Kjell Espmark och Klas Östergren sina uppdrag i Svenska Akademien. Själv upprinnelsen på det som under senvåren allvarligt skulle hota hela den anrika institutionens existens. Då hette det från Englund att den interna kritiken mot dåvarande ständige sekreterare Sara Danius och hur hon hanterade den pågående krisen kring jäv och sexuella övergrepp var både ”oberättigad och orättfärdig”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Så sent som under 2018 års bokmässa förklarade Englund att han inte hade några planer på att återvända till arbetet. Det var då det. I dag är de båda tillbaka.

Det är förstås bra. Det välbehövliga ansiktslyft som redan gjorts med invalet av nya ledamöterna, såväl som tillsättandet av en extern nobelkommitté har på kort tid skänkt nya glimtar av hopp för de som tror på en seriös Akademis fortsatta existens. Med två tidigare interna kritiker tillbaka stärks detta stillsamma återbyggnadsarbete. Att den jävsanklagade Frostenson gått med på att förhandla om utträde verkar räcka som välkomstgåva. Säkert ringer också den nyinvalde juristen Eric M Runessons hårda ord om att stora egon inte passar i Akademien – en tydlig gliring mot de båda påfåglarna Horace Engdahl och Sara Danius mediala piruetter – lite i öronen.

Men vore jag Englund och Espmark skulle jag nu fråga mig – var det värt det? Det allra allvarligaste problemet med Akademien, undlåtenheten att efter bästa förmåga hindra den glorifierade festfixaren Jean-Claude Arnaults källarverksamheter, hade efter DN:s avslöjanden hanterats av rättvisan alldeles oavsett. Frågan om jäv har heller aldrig varit så enkel som att sparka ut Frostenson. Den är i behov av större principdiskussioner innan någon hoppar på en häst hög nog att rida ut ur Akademien. Med tanke på att verksamhetens stipendier, till skillnad från exempelvis Vetenskapsrådet, inte delas ut baserat på ansökan utan utifrån ledamöternas tycke och smak är det inte precis ett under av saklig transparens som präglar det dagliga arbetet heller – det Englund och Espmark nu vill återupprätta.

Så har tillståndet alltså varit i flera hundra år, så frågan om det ska fortsätta vara så eller inte brådskar sannerligen inte. I den mån Englund och Espmark anser att förändring behövs, hade de utan problem kunnat bidra med det utan fjolårets dramatik.