Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Var är klockan?

Ingen sa att att vattenreningsanläggningen skulle väga trettio kilo.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det händer så mycket när det är händelselöst. Det är lördag morgon och det regnar, ett finsilat och vattengrått regn, och jag står med handen på kaffebryggaren och tittar på köksväggen och tänker: var är klockan?

Alltså inte: vad är klockan?

Var är klockan? Det är tomt på väggen. Jag står och tittar förstulet ut genom fönstret. Det är ett karaktärslöst regn, ett regn som inte vill någon vettigt. Det hänger bara meningslöst över äppelträden och de kvarglömda fyra fotbollarna och den runda plaskpoolen på arton kubikmeter. I gräset står vattenreningsanläggningen med blå anslutningsslangar. Den väger trettio kilo och drivs med el från urtaget vid källarfönstret. Ingen sa att vattenreningsanläggningen skulle väga trettio kilo.

Ingenting händer. Det är sommar. Det regnar över Hisingen. Det regnar antagligen över hela Västergötland, men det regnar värst över Hisingen. Det är ett regn som aldrig blir mer än en irritation.

Var är klockan?

Jag går upp och väcker pojken och hjälper honom med benskydden och strumporna till fotbollsträningen. Jag finner fotbollsskorna på en kudde i de vuxnas sovrum. De är leriga. Varför ligger de där. Jag ser att nattduksbordet saknas. Böckerna ligger nedvälta på golvet.

Pojken och jag cyklar till fotbollsträningen på Rosenhill. Det regnar. Flickan stannar hemma. Hon ska sitta ensam nedanför de mulna fönstren, i sitt rum med blå väggar och dinosauriefigurer.

Mamman är i Småland och säljer ett släkthus.

Pojken och jag står i regnet vid Rosenhiil. Det visar sig att det har utgått ett påbud om att träningen är inställd på grund av väderlek. Vi spelar fotboll i en (1) timme. Jag har svarta lågskor. Efter en stund är jag för blöt för att störas av regnet. Pojken – som följer fotbollshistorien via Youtube – frågar:

– Var Jasjin bra på markskott?

Det regnar.

Ingenting händer. Det är sommar. Det regnar över Hisingen. Det regnar antagligen över hela Västergötland, men det regnar alltid värst över Hisingen.

Vi cyklar hem och äter korvsmörgåsar. Flickan har målat med gul akrylfärg i köket och blå akrylfärg i badrummet. Jag får inte komma in i hennes rum. Hon förbereder en överraskning. Jag går upp i de vuxnas sovrum och letar efter torra kläder.

Lampan saknas.

Vi gör ingenting. Det regnar. Dagen går. Himlen sjunker så djupt över Hisingen att att den måste släpa i trädtopparna. Molnen driver i sin matta grånad, de liknar de luftballonger som under majkvällarna har sjunkit diagonalt från himlen och landat på Wartaplanen vid Sälofjordsgatan.

När det blir uppehåll ska jag kanske klippa gräset. Kanske. Kanske ska jag klippa gräset. Gräsklipparen står redo i regnet, svart och slug, med nyslipade blad.

Pojken sitter i soffan med avtryck från benskydden på smalbenen och undrar om George Best spelade totalfotboll.

Det var lättare förra veckan när Bräckes nioåringar ville veta om Pele, Zidane och Maradona var snälla.

Vi sitter i den grå dagen och ingenting händer. Jag steker korv. Någon gång ska jag väl klippa gräset.

När jag går upp för att hämta torra kläder till pojken kan jag inte öppna dörren till hans rum.

Ett skrivbord står i vägen. Det är mycket överraskande. Varifrån kommer detta skrivbord?

Pojken frågar om Cruyff var bra på vänsterfoten. Jag svarar ja. Cruyff är död. Hur stor skada kan en lögn om en vänsterfot göra?

Det regnar. Det slutar regna.

Jag går ut i trädgården. Gräsklipparen startar. Den klipper bra. Den klipper lätt av elsladden till vattenreningsanläggningen. Jordfelsbrytaren lägger plåthuset på Hisingen i mörker. Jag går ner i källaren med en ficklampa. När ljuset återvänder tänkar jag att det brukade stå en bokhylla bredvid cyklarna. Det är den största bokhyllan i huset, drygt två meter hög. Den brukade stå här.

På eftermiddagen bjuds jag på visning i flickans rum. Köksklockan hänger på väggen. Nattduksbordet och lampan är arrangerade intill en plyschuggla. Hon fick plats när hon drog ut skrivbordet. Jag förstår inte hur hon har burit bokhyllan.

Pojken frågar vem som var bäst – Zidane eller Ravelli.

Vi sitter i skymningen i flickans rum. Jag hämtar korvsmörgåsar och vi tittar på klockan och på regnet och det är en alldeles händelselös dag. Efter en stund upptäcker jag att jag sitter i slajm.