Amy Poehlers regidebut ”Moxie!” (2021) handlar om hur high school-eleven Vivian tröttnar på patriarkala strukturer som hennes skolledning gör sitt bästa för att upprätthålla. Till exempel får några killar tillgång till gymnastiksalen för att ceremoniellt utse skolan ”most bangable” tjej. När en toppelev begår övergrepp på en klasskamrat hjälper rektorn till att mörka det. Hon vill inte få massa pappersarbete.
Med inspiration från sin mammas tonårsperiod som riot grrrl startar Vivian ett fanzine, Moxie!, som startar en revolution på skolan som på många sätt liknar vad som hände under #Metoo. Stärkta av varandra går tjejerna ihop och delar med sig av sina erfarenheter. De vägrar låta sig tystas och när rösterna blir tillräckligt höga tvingas skolledningen att agera.
I Jennifer Mathieus boken med samma namn från 2015 har riot grrrl-rörelsen en ännu mer framträdande roll, vilket gjorde att jag kastades tillbaka till mina egna tonår. Mina första feministiska lektioner fick jag genom svenska punkband som Tant Strul, Pink Champagne, Refused och Candysuck. Jag startade aldrig något fanzine, men de där banden fick mig att vilja spela elgitarr, ha läppstift och skriva arga punklåtar.
En sak som irriterar Moxie!-tjejerna är att deras skola har ett förbud mot så kallat utmanande klädesplagg. Uppknäppta blusar och urringade linnen ”distraherar de manliga eleverna”, heter det. Vivian och hennes allierade menar å sin sida att killarnas beteende och handlingar inte är tjejernas ansvar.
LÄS MER:Vi måste sluta förverkliga oss själva
En sak som irriterar Moxie!-tjejerna är att deras high school har ett förbud mot så kallat utmanande klädesplagg.
Jag påminns om detta när jag läser Björn af Kleen och Alexander Mahmouds reportage i DN om Barbara Bergström, Sveriges av egen kraft första kvinnliga miljardär (9/1). Texten beskriver hur Bergström har tjänat sin förmögenhet på Internationella engelska skolan, en friskola som finansierats av skattemedel och som hon 2012 sålde till amerikanska ägare för 918 miljoner kronor.
Det finns mycket att diskutera i texten. Passagen om hur Barbara Bergström tvättar händerna och skrattade torkar av dem på fotografen Alexander Mahmouds skjorta har redan blivit vida spridd på sociala medier.
I ett stycke spatserar Barbara Bergström genom korridorerna och anmärker på ditten och datten. När de kommer till matsalen ”pekar Barbara Bergström ut en flicka som enligt henne bär alltför urringad topp. Hon informerar rektorn som lovar att prata med flickan om överträdelsen.”
Överträdelsen? Med risk för att låta som en platt Instagramfeminist, men jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre. Jag ville tro att vi hade kommit längre än de har på Vivians skola i ”Moxie!”, men Barbara Bergström är verkligheten som tyvärr överträffar dikten.
Eleverna på Internationella engelska skolan borde lyssna på Bikini Kill och Candysuck. Det skulle göra dem gott.
LÄS MER:Lärarutbildning viktigt för elevers utveckling
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
