Akademi Valands filmutbildning präglas för mycket av konstskolans ideal av redovisning och research. Man borde istället inspireras av Den danske filmskoles självständiga filmideal, tycker Gunnar Bergdahl.
Akademi Valands filmutbildning präglas för mycket av konstskolans ideal av redovisning och research. Man borde istället inspireras av Den danske filmskoles självständiga filmideal, tycker Gunnar Bergdahl. Bild: Henrik Brunnsgård/TT

Valands filmutbildning har blivit för privatiserad

Gunnar Bergdahl, tidigare chef för Göteborgs film festival, ser en bekymrande trend i årets examensfilmer. Den nuvarande filmutbildningen bejakar i allt för hög utsträckning konst som utgår från det egna jaget istället för att utforska samtiden.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

När jag såg Akademi Valands examensfilmer häromveckan blev jag nedstämd. Inte för att jag tvingades reflektera över samtidens stora problem och utmaningar. Tvärtom.

En berättelse föds i ögonblicket den når en publik. Men utan de inledande presentationerna var det svårt att stiga in i dessa examensfilmer. De var privata historier mer än personliga i meningen att de utestängde den som inte är närmare bekant med upphovspersonen. En knippe filmer gjorda med kurskamrater och handledare som primär publik och som denna afton på Bio Roy skickades ut som flyktingar som fick korsa varandras spår.

Men dessa sju filmer är inte bara elevernas utan också skolans. En fråga: existerar ett akademiskt direktiv i undervisningen att du måste vara privat i ditt skapande?

ANNONS

Är det bara en transperson som kan skildra transpersoners svårigheter och utmaningar?Kan könsstrukturer endast belysas av privata erfarenheter? Rotlöshet blott beskrivas av en egen splittrad familj? Sorg bara utforskas genom den egna saknaden och smärtan?

Om något utmärker filmkonsten, och därför måste vara ett fundament i dess utbildning, är dess unikt kollektiva och tvärkulturella karaktär.

Vad händer med elevernas och filmkonstens förmåga att belysa, analysera världen utanför Valand med denna bejakade privatisering i ämnesval och innehåll? Detta att förstå och skildra en annan människa. Kort sagt: Vad händer med empatin?

I dagens Europa finns en stark trend att inkludera högre konstnärliga utbildningar i universitetens ramar. Så har skett här i Göteborg. Tanken är att internationellt anpassad akademisk utbildning i europeisk stordrift ska befästa fri rörlighet genom jämförbara/likriktade universitetsutbildningar. Lite tyder på att denna akademiska välsignelse av Filmhögskolan (inkluderades i Akademi Valand 2012) har lett till något gott. Om något utmärker filmkonsten, och därför måste vara ett fundament i dess utbildning, är dess unikt kollektiva och tvärkulturella karaktär. Ständigt sammanbunden med sin samtid och långt från akademiska redovisningskrav.

Men alla filmskolor har inte följt trenderna. Den danska filmskolan i Köpenhamn är ett inspirerande undantag. Under många år något av ett föredöme för Filmhögskolan i Göteborg. En av de bärande tankarna där är att skapa kreativa och långvariga band mellan eleverna under utbildningens fem år. Band som sedan sträcker sig in i framtidens projekt och filmer. Undervisningen sker på danska, lärarna är alla aktiva filmskapare som blandar undervisning med egna filmprojekt. Ingen kraft läggs på akademisk betygsjakt.

ANNONS

Mer sökande. Mindre researchande. Mer berättelser. Mindre akademi.

Skolan är förstås berömd för sin koppling till Lars von Trier, dogman och 90-talets danska framgångsvåg inom film och teve. Men det är intressant att konstatera att nu, i slutet av 2010-talet, har skolan frambringat en grupp unga regissörer med osedvanlig kreativitet. Flera av dem svenskar. Som Ali Abbasi (Guldbaggebelönade ”Gräns”), Isabella Eklöf (”Holiday”, en film som hon säger hade varit omöjlig i Sverige), göteborgaren Gustav Möller (den fantastiska publiksuccén ”Den skyldige”) och Milad Alamis (den flerbottnade ”Charmören”). Lägg till dessa Ulaa Salims med sin ruggigt starka samtidsuppgörelse ”Danmarks söner” och här finns en generation av filmare som framgångsrikt och påfallande ofta i nära samarbeten lyckats förena konstnärlighet med filmens karaktär som massmedium. Som ämnesmässigt och empatiskt utforskar samtiden och som bibehåller ambitionen att möta en filmpublik i biografens magiska mörker. Och som pekar fram mot en ny gyllene dansk/svensk filmera.

När skolan häromåret fyllde 50 år skrev dess rektor Vinca Wiedemann en intressant text om skolans ambitioner och erfarenheter (essän finns på skolans hemsida). Inte minst för att motivera varför den självständiga danska filmskolan är till gagn för filmkonstens utveckling. En av Wiedemanns slutsatser är att filmutbildningens kulturpolitiska legitimitet vilar på samhällets behov av kvalitet i det unika massmedium film är. Helt enkelt den evigt aktuella tanken att kulturpolitik är till för att bekämpa kommersialismens skadliga inverkan. Filmskolans raison d’être att det ska finnas kvalitetsfilmer även i framtiden. I det akademiska perspektivet frågar hon: ”Termen ’artistisk research´ har blivit riktmärke i etablerandet av gemensamma europeiska riktlinjer. Baserat på tanken att det går att utvärdera ’artistisk research’. Men är det ens önskvärt att skapa ett sådant koncept när konst i sig är en undersökning på sina egna unika villkor och omständigheter?”

ANNONS

Just det! Mer sökande. Mindre researchande. Mer berättelser. Mindre akademi.

Där jag satt i min biostol saknade jag just detta; effektiva attacker på och mer filmljus över ett fallande samtidsmörker.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS