Vad man har tigit om, därom måste man tala

I en lägenhet mitt i Wien, på Schiffmülenstrasse 100 precis intill Donau, gömmer sig en skrynklig gammal tant. På hennes dörr, under ringklockan, inramat av ett rejält stycke glänsande metall, står med vita bokstäver på röd botten: Erna Wallisch. Det namnet återfinns också, som nummer sju, på Simon Wiesenthalinstitutets lista över världens mest eftersökta krigsförbrytare. Fru Wallisch, då Pfannenstiel, var lägervakt i koncentrationslägren Ravensbrück och Majdanek. Enligt överlevande ögonvittnen förde hon inte bara barn och kvinnor till gaskamrarna, hon var dessutom anmärkningsvärt våldsam.

Den wienbaserade stadstidningen Falter berättar att hon inte öppnat sin dörr eller svarat i telefon på över en månad. I oktober lokaliserades hon av en brittisk historiker. Sedan dess verkar kontakten med yttervärlden vara bruten. Hon har aldrig ställts inför rätta. Kanske är det dags nu?

- Låt henne vara ifred, manar en granne journalisterna på Schiffmülenstrasse 100. Låt det gamla vara förlåtet.

Från en annan lägenhet i Wien, en trappa upp på Berggasse 19, flydde för precis 70 år sedan Sigmund Freud med familj till London. Porten till det hus i vilket han bott och haft sin praktik i 47 år hade då försetts med en Davidsstjärna, två av hans barn hade tillfälligt varit arresterade av Gestapo och i ett brev till en vän som jag läser på väggen i det som en gång var hans behandlingsrum (i dag en del av Sigmund Freud-museet), skriver han att han varit van vid att behandlas illa av Wiens invånare, men aldrig trott att han en dag skulle tvingas fly landet av fruktan för sitt och familjens liv.

Länge var den österrikiska historieskrivningen glasklar: genom "Anschluss" 1938 blev landet Hitlers första offer. Bilderna från Heldenplatz i Wien samma år talar ett annat språk. Åtminstone 200 000 österrikare tog jublande emot Hitlers trupper. Och som president Heinz Fischer som första österrikiska statschef offentligt tillstod för ett par år sedan: "En inte oansenlig del av den österrikiska befolkningen ledsagade under stor glädje de tyska trupperna från den österrikiska gränsen till Heldenplatz".

Mitt hotell, Regina, ligger alldeles intill den mäktiga nygotiska Votivkirche. Just nu är den gömd bakom byggnadsställningar som så mycket annat i Wien dessa februaridagar - fotbolls-EM står för dörren och staden ska innan dess bli ännu vackrare. En elektronisk anslagstavla utanför Rådhuset räknar ner: det återstår 117 dagar, fyra timmar och 19 minuter till avspark när jag passerar förbi. Några kvällar tidigare har Österrike ännu en gång förlorat en landskamp mot Tyskland. I tv-studion efteråt klagar en man på att det var för få "riktiga" tyskar i det tyska laget... Ingen verkar reagera.

Efter att ha suttit en stund bland alla vinterystra hundar på Heldenplatz promenerar jag hem mot hotellet. Talgoxarna i Sigmund Freuds park sjunger som galna. På en bänk vilar en man liksom förpuppad i en orange sovsäck. Han skakar av köld. Jag sätter mig på en annan bänk och fantiserar om vad han skulle säga om han började tala, rakt ut i luften från sin parkbänksdivan:

I nästan varje österrikares familjehistoria finns en nazist. Lite längre tillbaka finns i nästan varje österrikares familjehistoria släktingar från landområden som idag ligger i helt andra länder; Tjeckien, Ungern, Slovenien, Rumänien, Kroatien, etc. Under dubbelmonarkin tilltalade kejsaren sin befolkning: "Mina trogna folk". Och sina kommunikéer formulerade han på elva olika språk. Wien är sedan länge en multikulturell stad. "Se bara i telefonkatalogen", som en gång författaren Elfriede Jelinek sa, "halva befolkningen heter Jelinek".

På Café Florianihof träffar jag författaren Bettina Balàka, en relativt ung (född 1965) och starkt profilerat feministisk författare. Vid borden omkring oss sitter författarkollegor med kaffet och datorn och den i Wien närmast obligatoriska askkoppen inom bekvämt avstånd. Balàkas senaste roman, Eisflüstern från 2006, handlar om mellankrigstiden.

- Det har varit så mycket tystnad, också i familjerna. Själv visste jag under lång tid ingenting om vad min morfar gjort under andra världskriget, så plötsligt fick jag höra... Folk vill inte prata och nu dör de som var med bort. Alldeles för få har ställts inför rätta.

Bettina Balàka har upplevt insikten om att båda världskrigen startades av österrikare som personligt besvärande. Eisflüstern började hon skriva sedan hon sett ett foto av sin gammelmorfar iförd uniform från första världskriget. Romanen mottogs inledningsvis med förvåning. Ingen samtida författare hade skrivit om den här tiden förut. Men därefter, inte minst ett jubileumsår som i år (90 år efter 1918, 70 år sedan 1938), har intresset varit stort.

- Vår turistindustri har länge levt högt på kejsarhistorien. Men vi skulle verkligen behöva ta itu med de mindre charmiga aspekterna av vår historia.

Det är lockande att lägga den österrikiska nationen på den divan som inte längre står på Berggasse 19. Den sene Freud såg ju personligheten som en kamp mellan detet, jaget och överjaget. Och precis som hans "jag" ständigt försöker medla mellan detet (sexualiteten, aggressionerna, det som trängts bort), omvärld och överjag (ideal, normer, självkritik etc), har den österrikiska efterkrigstiden präglats av framtvingad harmoni. När segrarmakterna tio år efter krigsslutet, bestämde sig för att lämna Österrike och låta nationen bli en självständig och neutral republik, var det många österrikare som inte riktigt kunde tro att det skulle hålla. Man fasade för att varje konflikt eller intressemotsättning skulle leda till att nya tanks kom rullande om hörnet och ännu fler människor skjutas till döds.

Mot den bakgrunden kan den österrikiska efterkrigspolitikens samförståndsanda - frånvaron av blockpolitik och de många "stora" koalitionerna mellan socialdemokrater och konservativa kristdemokrater - förstås. Så kan också enligt många bristen på en fri och kritisk medieoffentlighet begripas.

- Det glädjer mig att min röst betyder något i Sverige. Här är det inte så, konstaterar Österrikes omstridda nobelpristagare i litteratur, Elfriede Jelinek.

Det tänker jag på när jag ser hennes pjäs Babel på Akademietheater. Hur kan hennes röst inte betyda något? Pjäsen, en krigisk totalupplevelse, kretsar kring, om man nu alls kan säga så, skandalbilderna från Abu Ghraib, mänsklig kannibalism och relationen mellan en mor och en son. I upplösningen riktas allt starkare strålkastare mot oss i publiken, till slut är vi tvungna att blunda. En man vrålar ett vansinnigt tal, blodiga människor snubblar över scenen, jag förstår inte vad han säger, men det tar aldrig slut. När ridån går ner är det länge tyst, alldeles tyst.

Och om den österrikiska offentligheten kan ses som resultatet av ett överslätande harmoniserande jag, kan nog Jelineks prosa och dramatik med fördel läsas som överjagets stränga fördömande av allt som finns bortträngt i detet - och det utan något tillrättaläggande jag.

Av hälsoskäl kan Elfriede Jelinek inte träffa mig, men svarar blixtsnabbt per mail. Hon skriver att det efter fördrivningen och förintelsen av den judiska intelligentian inte finns någon intellektuell debatt att tala om i Österrike. Landet är för litet och saknar dessutom de tyska tidningarnas fördjupning och debattkultur.

- Istället kan fullständigt urlöjliga uttalanden, som primitiva islamfientliga kommentarer från nån odrägligt dum hobbypolitiker på högerflygeln (som i och för sig av tradition är mycket stark i Österrike), tas på allvar och få en tyngd i debatten som de varken har eller borde ha.

Alla jag talar med har tumultet från år 2000 färskt i minnet. Kristdemokraternas regeringskoalition med Jörg Haiders främlingsfientliga Frihetsparti. EU:s förhastade sanktioner och Wienbornas månghövdade protester. Då dånade det för en kort tid i Österrike. Då steg konflikterna till slut ut i offentligheten.

Men sen?

Frihetspartiet splittrades inifrån, Haider startade ett nytt parti, väljarstödet halverades och i det senaste parlamentsvalet 2006 blev socialdemokraterna största parti. Då var det dags för ännu en "stor" röd-svart koalition mellan socialdemokrater och kristdemokrater. Och det blev åter stilla i det lilla landet.

- Många av de författare och intellektuella som deltog i protesterna och demonstrationerna 2000 har tystnat, berättar Armin Thurnher, chefredaktör för Falter - den publikation som av alla jag möter framhålls som den, vid sidan av de tyska och schweiziska tidningarna, politiskt och intellektuellt viktigaste och dessutom partipolitiskt oberoende. (En ovanlighet i detta land, där nästan allting - och alla - är kopplat till något av de stora partierna.)

Under den mest intensiva Haidereran tapetserades Wien med affischer föreställande Elfriede Jelinek. Texten löd: Stöder du konsten och kulturen eller stöder du henne? På samma sätt drev frihetspartiet med de konstnärer som hotat att emigrera genom att trycka upp vykort med förslag om vart de kunde flytta.

- Den seriösa samhällskritikern talar idag ut i tomma intet. Bara det dåraktiga ges uppmärksamhet. Och det är i hög grad rädslan för att framställas som en galenpanna som fått vissa att dra sig tillbaka och andra att helt vägra att skriva offentligt, säger Armin Thurnher.

Den bilden delas inte helt av svenske Carl Henrik Fredriksson som bott och jobbat på nätsajten Eurozine i Wien sedan 2000-talets början. Enligt honom finns det ändå starka kritiska röster, inte minst essäisten och författaren Robert Menasse, som fortsätter tala och fortsätter höras.

- Till skillnad från i exempelvis Sverige kan faktiskt det som en författare eller intellektuell formulerar i en kulturtidskrift eller på en kultursida bli en del av det offentliga samtalet. Inte så sällan följs kulturkritiska artiklar upp på nyhetsplats och det förekommer också att tidskriftsessäer i förkortad form publiceras i någon av de mer seriösa dagstidningarna. När hände det senast i Sverige?

Sista dagen i Wien går jag de få stegen från Spanska ridskolans storslagna förmiddagsövningar till Café Bräunerhof på Stallburggasse 2. Jag sätter mig under fotografiet av Thomas Bernhard, en av Österrikes största författare - och, under sin levnad, argaste kritiker. Soffan jag sitter i är den samma som den han sitter i på bilden. Jag läser hans skandalroman om det wienska kulturetablissemanget, Skogshuggning från 1984, som nyligen utkommit på svenska i aktningsvärd översättning av Jan Erik Bornlid (Tranans förlag). Och jag tänker på att när Elfriede Jelinek, precis som tidigare Bernhard, anklagades för att vara en "Nestbeschmutzer", det vill säga för att kacka i eget bo, svarade hon med hans ord: Jag älskar detta land, men hatar denna stat.

Kyparen vägrar tala engelska. Och när han kommer med mitt kaffe är det med en min som om han gjort mig den största av ynnestar. Och ja, jag vet, i den där stunden är jag jättemycket turist, kulturturist. Men det är å andra sidan precis vad den här staden lockar med. Kultur. Där nästan varenda folder i ankomsthallen på Landvetters flygplats marknadsför Göteborg som ett shoppingparadis, hänger det överallt i Wien reklam för konstutställningar, konserter, teaterföreställningar, museer, opera och operetter... Det mesta med en självklar klangbotten i 1800-talet; som vore 1900-talet mest en besvärande parentes. Men ändå, en sån självklar stolthet över stadens kulturutbud.

- Hela Wien är som en operett, säger tyska Sigrid Gareis, grundare av Wiens progressiva dansscen Tanzquartier. Alla kan engagera sig i det senaste från operan eller Burgtheater. Men det som intresserar är inte det konstnärliga, utan de personliga konflikterna och skvallret.

Samtidigt tror Sigrid Gareis att något är på väg att hända på konstscenen i Wien. De senaste åren har det internationella utbytet både som en konsekvens av murens fall och Österrikes EU-medlemskap ökat liksom intresset för det smala och mer experimentella. Det lilla landet ligger inte längre klämt på gränsen mellan öst och väst, utan har åtminstone geopolitiskt återfått sin plats i centrum av Europa.

När jag packar min väska för att åka hem tänker jag på Bettina Balàkas mamma och på hur vi bär med oss familjehistorien, vare sig vi vill eller vet det, eller inte. När ryssarna rullade in i Wien 1945 var modern fem år. Hon rycktes upp mitt i natten, fick packa ihop några få saker och i hast lämna sitt hem.

- Sedan dess har mamma aldrig kunnat förbereda sig inför en resa utan att gripas av panik, berättade Bettina Balàka. Jag har blivit likadan. Varje gång jag packar gör jag det med en förtvivlad känsla av att aldrig kunna återvända.

Ingrid P Bosseldal

Fotnot:

Sedan den här texten skrevs har den 85-åriga Erna Wallisch avlidit. Österrikiska myndigheter meddelade den 21 februari att Erna Wallisch dog på ett sjukhus i Wien lördagen den 16 februari och att den nya rättsliga undersökningen av anklagelserna mot henne därför lagts ner.

Ingrid P Bosseldal