Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kajsa Bergström Feiff saknar tråkigheten som kommer med att inte ständigt vara uppkopplad. Bild: Jonas Lindstedt

Vad hände med tråkigheten?

GP:s krönikör Kajsa Bergström Feiff om tråkigheten som försvann.

Jag försökte häromdagen minnas när jag hade tråkigt sist. Så tråkigt att jag desperat vandrade runt efter något att göra eller läsa, eller drog på mig jackan och gick ut eftersom tanken på att sitta kvar hemma i soffan och bara tomt stirra ut i luften var direkt motbjudande. Så tråkigt att jag hittade på något. Men jag minns inte. Jag har inte tråkigt längre. Om ingen har sagt något att uppröras över på Twitter kan jag alltid läsa länkade texter på Facebook, spela lite sudoku eller kolla Netflix.

Min telefon bekräftar detta. Sedan den uppdaterades sist har jag börjat få en liten sadistisk veckorapport om hur många timmar jag i snitt lägger på skärmen varje dag.

Eftersom min mamma antagligen läser den här texter så vågar jag inte skriva hur mycket tid det rör sig om, men … mycket. Så mycket att jag, första gången jag fick rapporten, i panik kastade telefonen ifrån mig, tog en digital paus på fem timmar och läste en bok, från pärm till pärm för att bevisa för mig själv att jag visst kan, att det inte är något fel på min hjärna. Men jag kom ideligen på mig själv med att söka med handen efter den bortlagda mobilen, vara på väg att klicka upp skärmlåset och haja till först när jag mindes att den inte var där.

När folk klagar på barn som sitter framför skärmar har jag försvarat dem med att jag minsann var lika asocial när jag var liten, men med läsning som valt flyktmedel. Jag läste allt – serietidningar, romaner, mjölkpaketsbaksidor. Till och med text-TV kunde duga om det knep och jag var tillräckligt uttråkad. Och är skillnaden då så stor, brukar jag fråga retoriskt, mellan att sitta med näsan begraven i en bok eller i en mobiltelefon?

På samma sätt har jag i tysthet försvarat mitt eget mobilanvändande för mig själv. ”Jag skriver ju!” tänker jag, medan jag hamrar iväg en tweet bestående av ett hjärta och en gråt-emoji som kommentar till söta valpar som försöker gå i en trappa, ”det är minsann intellektuellt arbete!”

När jag surfar bort två, tre timmar bland fina bilder på Pinterest kallar jag det ”research” och när jag läser en blaskig kärleksroman på Kindle-appen som jag laddat ner gratis från Amazon tänker jag att det i alla fall är en bok och somliga läser minsann inget alls nuförtiden.

Men tristessen, tomrummet som föder handling, som fick mig att som tolvåring läsa Anna-Karenina utan att förstå ett ord, eller att som tjugofemåring sy om min mammas vackra femtiotalsklänning till en ganska ful och illasittande 2000-talsklänning, (ingen höjdaridé för att vara ärlig), den upplever jag inte längre. Och det kanske är märkligt bakåtsträvande, men jag kan inte låta bli att sakna den.

Jag antar att jag borde låna en gammal osmart telefon av någon och ta en digital vit månad för att se om jag kan lära mig att ha riktigt tråkigt igen. Jag tror nog att jag minns hur man gör. Jag ska börja alldeles strax. Ska bara snabbt kolla en grej på Twitter först.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.