Nyligen arrangerade Diskrimineringsombudsmannen (DO) en heldag om diskriminering mot muslimer. Som moderator anlitar de författaren Göran Rosenberg. När väl turen kommer för Sveriges Unga Muslimers ordförande Rashid Musa att delta i en panel så presenterar Rosenberg honom som en person känd för att inte ta avstånd från terrorism, och SUM som en tvivelaktig organisation. Många i publiken var chockade.
Tidigare under hösten skriver en annan välkänd författare Per Wästberg en artikel där han argumenterar för att ”vänstern blundar för det radikala islam”. Den respekterade ledamoten i Svenska Akademien lever periodvis i Frankrike och hela artikeln är en lång partsinlaga för Frankrikes olika påbud och förföljelse av muslimer där mycket ved läggs på elden om farliga muslimska extremister och där slöjförbud försvaras.
Islamofobin har alltsedan 11 september 2001 växt med oförtröttlig kraft. Förföljelsen, konspirationsteorierna och hatet – allt har vi sett innan, mot judar, mot kommunister, mot homosexuella, mot svarta. Och I Europa idag står miljoner muslimer trängda mellan inhemsk högerextremism som vill göra livet så svårt för muslimerna som möjligt och IS-grupperingar som provocerar fram samma sak. Själva vill de bara leva som normala människor.
Den senaste tiden har dessutom en rad debattörer gått i samma ledband. Sveriges mest kände vänsterman Jan Guillou har under en längre tid konsekvent kallat slöjan, eller hijaben som alltfler säger, för huckle. Ett föraktfullt ord som framförallt högerextremister använder om slöjan.
I en annan tidning skriver Dagens Nyheters Nathan Shachar nostalgiskt om 70-talets Ramallah då kvinnorna inte bar hijab, ett plagg vars bärare han beskriver nedvärderande i hela texten.
Rosenberg, Guillou, Shachar och Wästberg. Varför är det påfallande ofta intellektuella män som tillhör 68-generationen som ser problemen med muslimska kvinnor som valt att täcka håret? Varför?
Kan det vara så att för dem var 70-talet en tid av frigörelse. Förutom politik var det också droger och sex. Och den sexuella revolutionen, liksom den politiska, innebar olika saker för männen och kvinnorna. Hijaben blir som en personlig förolämpning mot deras nostalgi. Och den i sin tur lägger sig som en filt över möjligheten att läsa av sin samtid, se vem som är förtryckare och vem som är förtryckt. Se att hederskultur, hatet mot muslimer och feministiska hijabis finns samtidigt – parallellt – i Europa idag.
Den som verkligen borde veta detta är Göran Rosenberg. På DO-konferensen hade han så lätt kunnat se att mycket av det han skrivit om antisemitismen så tydligt kan appliceras på unga muslimer idag. Istället valde han att förlöjliga en av deras representanter på scenen, som om de vore hans fiender.
