Begreppet ”kaizen”, japanska för ”ständiga förbättringar”, blev centralt i Toyotas produktionssystem och spreds på 80-talet över världen under namnet ”lean”. Bilden visar en Toyotafabrik i Kalifornien 1986.
Begreppet ”kaizen”, japanska för ”ständiga förbättringar”, blev centralt i Toyotas produktionssystem och spreds på 80-talet över världen under namnet ”lean”. Bilden visar en Toyotafabrik i Kalifornien 1986. Bild: Bill Beattie

Lars Henriksson: Vad gör effektiviseringen med vårt enda liv?

Som ett led i arbetslivets effektivisering håller storföretag som Toyota på att utveckla små kameraförsedda lådor, för att kartlägga arbetarnas rörelser in i minsta detalj. Det är en absurd utveckling i ett samhälle som värderar fri tid, skriver GP:s Lars Henriksson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

”Jag orkar inte med fler förbättringar.” Ungefär så föll orden från en medelålders arbetare i ett reportage från Saab i Trollhättan i tidningen Metallarbetaren i början av 90-talet.

Ett svårbegripligt uttalande, men bara för den som inte utsatts för dessa ”ständiga förbättringar” eller ”kaizen” som det heter på japanska, ett centralt begrepp i Toyotas produktionssystem som på 80-talet spreds över världen under namnet ”lean”. I dag finns knappast någon verksamhet som inte ska vara ”lean”, från sjukvård till skolundervisning. Många är de som trött suckar över alla ”förbättringar” som tvingas på dem.

En central del i marknadsföringen av kaizen var att vi som arbetar skulle engageras, dock helt på företagets villkor. Det omtalade engagemanget bestod i själva verket i att företagen försökte flytta in den klassiske tidsstudiemannen i våra huvuden. Den toyotiske idealarbetaren som glatt rationaliserade bort sig själv och sina arbetskamrater genom att avslöja alla genvägar och knep förblev dock en önskedröm för ledningen och Toyotasystemets predikanter. Visst har det alltid funnits de som försökt göra karriär på arbetskamraternas bekostnad, men för de flesta är en klapp på axeln en klen kompensation för ett mer slitsamt jobb och ökad stress.

ANNONS

De ”ständiga förbättringarna” har alltid fått drivas av ledningens förlängda armar, även i toyotiska mönsterfabriker. Och när någon kommer för att spionera på jobbet vet de flesta vad det handlar om och gör motstånd. I ren självbevarelsedrift tar vi det lite lugnare, visar inte upp de egna knepen, arbetar extra noggrant och så vidare. Det är jobbigt men övergående, inte ens den mest ihärdige tekniker orkar stå och kolla hur länge som helst, särskilt inte om stämningen börjar bli tryckt.

I ren självbevarelsedrift tar vi det lite lugnare, visar inte upp de egna knepen, arbetar extra noggrant och så vidare.

Toyota gör nu ett försök att komma runt detta. Tillsammans med ett företag med det science fiction-klingande namnet ”Invisible AI” håller den japanska biljätten på att införa automatiserad kaizen i sina fabriker i USA. De mänskliga tidsstudieteknikerna ska på dessa fackligt oorganiserade arbetsplatser ersättas av små svarta lådor, kameraförsedda datorer som kartlägger hur leder böjs, steg tas och ögon rör sig för att räkna ut det mest effektiva sättet att arbeta på. I motsats till de traditionella tidsstudiemännen kan dessa digitala spioner outtröttligt hålla på skift efter skift utan att tröttna eller känna sig obekväma. Om mönstret från de senaste decennierna håller i sig – att vad Toyota gör alltid är det rätta – kommer vi snart att få se företag göra framstötar om att införa denna typ av övervakning också här.

ANNONS

Detta är nu bara det senaste påfundet i den ständiga strid som förts sedan industrialismens gryning: kampen om tiden. Från de Werksglocken som ringde till arbete i det senmedeltida Tyskland, över stämpelklockor och tidtagarur till dagens digitala övervakning. I hela mitt arbetsliv har tiden mätts. Arbetsdagen börjar och slutar på sekunden och det löpande bandet rör sig med en exakt fastställd hastighet där steg, handgrepp och ögonrörelser är tidsatta i hundratusendelar av en timma. Ett system för kontroll som spritt sig långt utanför de traditionella fabrikerna; datorer och GPS ser i dag till att paketutdelares arbetstid inte har några luckor och att hemtjänstpersonal hålls på språng mellan vårdtagare.

Effektivisering är i dag något så självklart positivt att det knappt kan diskuteras, inte minst för att fackföreningarna länge haft synen att ”de anställda har liksom varje annan samhällsmedlem fördel av en rationalisering” som Rationaliseringsavtalet uttryckte det redan 1948. Det är en uppfattning som ännu i grunden omfattas av många fackliga ledningar, åtminstone bland dem som befinner sig på tryggt avstånd från de ”ständiga förbättringarnas” arbetsliv.

Tid är också kärnan i Martin Hägglunds osannolika filosofiska kioskvältare ”Vårt enda liv”. Dels som tillvarons mest grundläggande egenskap, att våra sköra liv är begränsade i tid och därmed så viktiga att vårda och fylla med ett innehåll som är värdefullt för sin egen skull. Men också som motsägelsen och konfliktytan i vårt samhälle där allt värderas efter hur mycket socialt nödvändig arbetstid som läggs ner i det. Detta eftersom den enda drivkraften i ett kapitalistiskt samhälle är att maximera vinsten och förmera kapitalet, något som gör det omöjligt att leva fria liv. Det gör också alla försök till frigörelse genom omfördelning av produktionsresultatet dömda att misslyckas – det som rättat in fackföreningarna i rationaliseringsledet – eftersom de bygger på att bibehålla den i grunden omänskliga synen på tid som värde att samlas på hög för samlandets egen skull.

ANNONS

Detta är nu bara det senaste påfundet i den ständiga strid som förts sedan industrialismens gryning: kampen om tiden.

Mot detta ställer Hägglund ”en omvärdering av det mått på värde som formar vår ekonomi och vår materiella produktion”. Ett samhälle där drivkraften är att maximera vår fria tid – icke att förväxlas med ”fritid” – tid som vi brukar till att göra det vi efter gemensamt och individuellt övervägande beslutar att göra. Med Hägglunds ord: ”Tid vi ägnar åt aktiviteter som för oss räknas som ändamål i sig.” Alltså att låta mänskliga behov styra såväl arbetsinsats, teknikval som arbetsorganisation. Ingen utopisk dröm utan väldigt rimligt och konkret och dessutom – i en värld där den pågående klimatkrisen drivs på av just samma blinda ansamlande av kapital – livsnödvändigt.

I dag är tidsstudiemän – mänskliga såväl som omänskliga – centrala för att utvinna maximalt med arbete ur människor. I ett samhälle drivet av strävan efter fri tid vore de en absurditet.

Och kaizenmaskinerna från Invisible AI? Ja, dyker de upp i fabrikerna kommer vi säkert att finna på sätt att göra motstånd. Kanske kan vi inspireras av konstnären Adam Harvey som med hjälp av frisyrer och smink hittat sätt att lura övervakningskameror för ansiktsigenkänning. Med förvirrande rörelser, klädesplagg, tatueringar och andra finter går det säkert att rå på de digitala tidsstudiemännen också. Så länge vi lever i ett system som drivs av exploatering av arbete kommer dragkampen om tiden att fortsätta.

ANNONS

LÄS MER:Politiska beslut skapade den svensk oligarkin

LÄS MER:Hyckleri att sälja ut Göteborgs hyresrätter

LÄS MER:Varför infiltrerar journalisterna bara arbetarklassen?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS