Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ett samtal i Ring P1 ledde till ett drev i alternativa medier. Bild: Madeleine Blidberg

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Vad får man egentligen säga i det här landet?"

Emanuel Karlsten frågar sig om årets julklapp är en egenstickad offerkofta.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I veckan fick jag uppleva något märkligt. Jag hamnade i stormens öga för en uppdiktad historia om utanförskap och “vad man egentligen får säga i det här landet”. Jag var programledare i Sveriges Radios Ring P1, ett program där lyssnare får ringa in och lyfta de frågor de vill. Ringaren kommer först till en sluss som antecknar inkommande ämnen och vem ringaren är. En producent väljer sedan ut samtal som skickas in till mig i direktsändning. Syftet är att få så stor bredd och variation som möjligt på inringare och ämnen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Underskatta inte Swish-opinionens sprängkraft

Denna dag pratade vi om reflexer, regeringsbildning och sjukvård. Nästa inringare ville prata om “Årets julklapp”, visade min prompter. Jag sa hej och frågade vad som ville pratas om, varpå kvinnan började prata om FN:s migrationsavtal. Det är ok, ibland ändrar sig inringare. Kvinnan berättar om hur medier mörkar detta avtal, om hur journalister inte kommer få skriva fritt, hur våra gränser kommer öppnas. Kvinnan verkade övertygad om att det hon säger “får man inte säga i det här landet”. Jag frågade om det var anledningen till att hon uppgett att hon ville prata om Årets julklapp? Ja. Jag var nöjd med frågan, eftersom det sa något om hennes syn på medier i allmänhet och möjligheten att prata om ett FN-avtal i synnerhet.

Efteråt frågade jag min producent om någon tidigare ringt in om ämnet? Nej, inga samtal har tidigare nått slussen om ämnet. I sociala medier och i invandringskritiska kretsar började kvinnan ändå hyllas. Hon hade ju fått prata om det “man inte får prata om i det här landet” – det sa hon ju själv? Ett drygt dygn senare ringer tidningen Samhällsnytt. Tidningen hette tidigare Avpixlat och skribenter är till exempel tidigare SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth, men också Egor Putilov. Den senare ryskfödde skribenten är en pseudonym och är bland annat känd för att i Sverige spritt invandringskritisk desinformation och uppträtt under minst fyra olika namn. I granskningar har det frågats om han är en medveten eller omedveten rysk agent, riksdagen har till exempel nekat honom pressackreditering eftersom han anses vara en säkerhetsrisk. Putilov ställer en rad frågor om kvinnan i Ring P1 och “kuppen”. Jag svarar och en artikel blir publicerad. Den handlar om att kvinnan är en hjälte som lyckats ta sig in i Sveriges Radios ring in-program. Mina svar om att 1) ingen någonsin tidigare har ringt in om ämnet 2) ytterligare en ringare släpptes in dagen efter förbisågs. De passade inte in i narrativet om “det här får man inte säga i det här landet”.

LÄS MER: Nu måste journalisterna lära sig krishantering

Resten av veckan gick åt till att försöka bemöta det här i sociala medier. Narrativet tog sina egna vägar. I alternativa medier höjdes högerextrema röster om att jag försökt “förnedra” kvinnan och att jag nu var en “mänsklig avart”, till och med landsförrädare.

I de digitala samtalen som följde framstod en sak tydligare än andra: Rädslan och oron om att det man tycker inte tas på allvar. Att ens röst och åsikt inte betyder något. Det är ett problem som inte ska viftas undan, men det är svårt när årets julklapp inte bara tycks vara ett återvunnet plagg, utan en offerkofta som man kan återvinnas närhelst det passar.