Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Backstreet Boys och Bad Cash Quartet, två band som fått hjärtat att rusa på Sofia Andersson. Bild: Tony Albir/AP och Lasse Bengtsson/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vad får en tioåring att äta en bild på sin idol?

I kväll återförenas indiebandet Bad Cash Quartet i Trädgårdsfestivalen på festivalen Gården. Sofia Andersson funderar på vad som driver en fanatiker.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När Felix Sandman framför ”Every single day” på Konserthuset försöker jag leva upp till min ålder. Till bilden av en vuxen person och recensent som njuter, men inte för mycket.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

"You can change it for a bit but you should know just when to quit" sjunger Martin Elisson i Bad cash quartets ”Heart attack”.

LÄS MER: När ”hokus pokus” blev vår livsstil

Egentligen vill jag också grina med utsträckta händer. En gång fangirl, alltid fangirl?

Begreppet översätts till en flicka eller ung kvinna som hänger sig åt idoldyrkan av ett kulturellt fenomen. Hon lever genom historien; jagade Elvis Presley, skrek av Beatlemania och kallar sig i dag för en belieber. Denna tjej förlöjligas ofta. Det är konstigt för vi är alla fangirls.

En gång åt jag upp en bild på Brian Littrell. Det är lite pinsamt. Jag och min kusin avgudade Backstreet Boys, bytte bilder som vi samlat i stora pärmar och fabricerade väl ihop en tvångstanke. ”Om vi äter varsin bild så kommer det här och det här att hända”. Ingenting hände.

Många år senare fastnar jag för Bad Cash Quartet. En normal person med ett vettigt känsloliv skulle nog definiera dem som ett i raden av indieband som sjunger om ung vuxen-tiden. För en tonåring i Göteborg med tendens att framkalla ovettiga känslor, var de någonting mer.

Minst två av dem hade gått på mitt gymnasium och alltså lyssnat till samma lärare, trampat samma stentrappor, ätit i samma bamba. Det motiverade mig att gå dit. Låttexterna gick ibland förbi en minderårig. Jag förstod inte helt innebörden av "searching is killing me" förrän senare, men tog vara på ordet söka.

Vad får en tioåring att äta en bild på sin idol? Vad får en femtonåring att smyga runt utanför sin idols lägenhet? Vad får mig att berätta det här?

Ett av svaren är: vi behöver testa gränser. Töja våra identiteter. Hitta forum där vi får ta ledigt från vår disciplinerade vardag och vara mer än de vi egentligen är. Ett annat svar är: vi jagar bekräftelse från en annan in absurdum. Men det är en annan text.

Kalle von Hall, Carl Stephanson, Jonas Lundqvist, Martin Elisson och Adam Bolméus i Bad Cash Quartet.. Bild: JESSICA GOW

Vi är alla fanatiker. Tänk på sommaren 2018. Jag syftar inte på solen, som i och för sig också gjorde folk oigenkännliga, utan fotbolls-VM. Plikter och hämningar rann av varje medborgare. Allt levande flydde gatorna. Det var som om stan förberedde sig för en naturkatastrof. Chefer sa ”iväg med er!”, kontor tömdes och människor slöt upp framför LED-skärmar lika stora som Zlatans ego.

Våren 2019 utmärks av ett annat slags fan; den som pratar om ”Game of thrones” varje måndag morgon. Personen går upp omänskligt tidigt för att se det senaste avsnittet innan arbetsveckans omagiska upplägg jagar ifatt den. Kontorsgrannen säger sedan ”spoila inte!” och Got-fanatikern njuter.

LÄS MER: Filosofins renässans – har du tid att stanna upp?

Precis som jag njöt iklädd min signerade Bad Cash Quartet-tröja. Har fortfarande på mig den ibland men bara när ingen ser. "You can change it for a bit but you should know just when to quit".

När jag följde efter Martin Elisson och Kalle von Hall på stan en gång frågade jag om det var ”okej att ta ett kort”. Plockade sedan upp min analoga kamera, sa tack och ingenting mer. Fotot blev suddigt. De stirrar med en blick som säger ”är du klar snart” och när vi sa hejdå var jag tommare än innan.

En fangirls begär är omättligt. Ingenting kan tillfredsställa henne, även om hon tror det. Målet är alltid en träff. Men sen då?

Hon vet inte om det, men det är vägen som är mödan värd. Det är mina kompisars ansikten jag ser framför mig när jag tänker på Bad Cash Quartet. Kanske är grupptillhörigheten den egentliga identitetsmarkören. Typiskt vuxen insikt.

Jag ser dem fortfarande på stan ibland. Hjärtattacken har tappat sin intensitet men de lämnar mig aldrig oberörd.