Erik Vernersson debuterar med en sinn- och bildrik diktsamling som känns befriande otidsenlig. Dikterna är ambitiösa, subjekt- och titellösa och indelade i sex sviter med boksidorna ofta klyvda i två strofer med en asterisk som paus. Hela boken lunkar fram i ett milt tempo som man skanderar tyst för sig själv. Det handlar om stora existentiella frågor med hög abstraktionsgrad, om tid och återkomst, om barn-, ålder-, läke-, sjuk- och dödsdom, om miljö- och biopolitik.
Du ser millenierna skifta
på torget skjuts fyrverkerier
vi firar att man inte bryr sig
om det händer eller inte
*
Terminer månader och år
Säg, vem tror du att du är?
Viorezca, prinsessan av Mezhellerna
där terebinten blommar
bland uppsjöar av avsatt tid
här regerar bara jag
Inte sällan förekommer ovanliga men suggestiva ord eller namn (cantilena, hematit, Alioth, Alpheratz, asterismer, xylem, hypostyl, kannelyr, och tio till) som jag efter ett fyrtiotal sidor bestämmer mig för att sluta slå upp eftersom jag blir alltmer övertygad om att dessa ord fyller ett syfte av att vara vita fläckar av ovetskap mitt i ordflätorna. Mer abstrakt läsning än så kan väl en bok knappast uppmana till!
Ofta använder sig Vernersson av stående utryck och talesätt som han plockar isär och vrider till: ”Borta bra men snart / är hemma också borta”, ”ett tu tre – mot mörkertalen / tre, två … räknar nedåt / på det fjärde”, ”ett ögonblick i sönder”. Ganska ofta ter sig just detta grepp aningen för fyndigt och hans poesi har tendenser av att bli för överlastad och klurig, det är som om vissa dikter liksom innehåller en rad för mycket. Men samlingen räddas, tycker jag, av sitt osvikliga allvar och sina pretentioner.
Det är uppenbart att Vernersson arbetat hårt och putsat många år på sina kristallina ordgåtor och vissa rader är lika vackra som förbannat smarta: ”sjumilasluttningen / med porlande blodsocker”, ”Jorden är en blå planet / men ingen ö är mänsklig”, ”det känns igen men aldrig bra”.
Samlingen vill vända på perspektiven, insidan blir utsida, utsidan insida och undergången skapelsens förutsättning. Dikten vill andas baklänges och åt fel håll, ”ut ur atmosfären in mot inre rymder” och det slutar med ekosystemskiften och bilden av en avfrostad jordglob. På liknande sätt återkommer slutet som början och diktens bärande pronomen ”vi” blir en samlingsplats för den individuella döden. Och bokens första dikt kunde lika gärna vara den sista:
Andra sidan av en saga
den äldsta åt den yngsta
sluter ögonen till tröst
när berättarrösten tystnar
den berövas sina ord
småstensspår på nattskogsstråk
sökhistorier inombords
punktvis och i paragrafer
det är så det måste sluta
Under läsningen associerar jag till de riktigt stora modernistiska poeterna, Baudelaire, Yeats, Södergran, en för stor kostym för en 24-åring från Umeå naturligtvis – men den klär honom.
