Kanske bär Naipaul på något som förblivit oförlöst, trots allt reflekterande.
Kanske bär Naipaul på något som förblivit oförlöst, trots allt reflekterande.

V S Naipaul: En författares krets

ANNONS
|

När 40-talet sjunger på sista versen sprids ett rykte på ön om något så märkligt som en lyckad litterär debut. En ung poet från en av de mindre öarna norrut har fått en diktsamling publicerad på Barbados. För studenterna på Trinidads Queens Royal College ter sig nyheten ytterst osannolik. Det ingår inte i den brittiska kolonins självbild att vara grogrund för betydande författarskap, som Derek Walcotts skulle visa sig vara. "Vi framhöll alltid utan att känna missnöje att vi var en prick på världskartan", konstaterar V S Naipaul milt självironiskt och tillägger "det kändes befriande".

Befrielsen från underdogpositionen paras dock med en stark känsla av frustration. Den utgör klangbotten i flera av essäerna i Nobelpristagarens självbiografiska En författares krets, som idag utkommer i Rose-Marie Nielsens pregnanta översättning. Naipaul är ju en författare som sällan stryker sina läsare medhårs och boken har väckt en hel del ont blod, inte minst för sågningarna av författare som den mångårige vännen Anthony Powell, Henry James, Graham Greene och Ernest Hemingway. Jag väntade på att även Jane Austen skulle få sina fiskar varma eftersom V S tidigare uttryckt sin missaktning, men den "krets" han omger sig med är en renodlad herrklubb.

ANNONS

Naipaul har varit verksam som litteraturkritiker, fast det är inte i den skepnaden han nagelfar sina kollegor. Här handlar det om högst personliga läsningar som i synnerhet i de båda inledande essäerna Masken i blomman och Ett engelskt sätt att se växelspelar med hans liv och sökandet efter ett eget perspektiv. "Hela mitt liv har jag varit tvungen att fundera över olika sätt att se och hur det förändrar världens konturer ", skriver han.

De första konturerna dras upp i den stora indiska immigrantfamiljen som omplanterat en hinduisk kultur fylld av religiösa ritualer på den plats som Naipaul upprepade gånger kallar "piskrappens ö". Förhållandet till traditionen är mer intuitivt än analytiskt och den tredje generation som V S tillhör förlorar kontakten med sanskrit och religionens hindi, vilket innebär att en symbolvärld dräneras på innehåll och ersätts av en tomhetskänsla.

I sin självbiografi På väg mot mitten (1986) riktar författaren större uppmärksamhet mot relationerna inom familjen. Mormodern har en dominerande ställning, det är i hennes hus de lever tillsammans med en rad släktingar som kommer och går. Socialt är det oöverblickbart för den känslige lille killen som periodvis i likhet med syskonen inte har någon bestämd sovplats. "Förvirring inomhus, förvirring utomhus", sammanfattar Naipaul sin tidiga barndom då fadern, som inte förmår ta på sig något försörjningsansvar, bor med sin egen släkt.

ANNONS

Det är denna förvirring han har med sig i bagaget när han kommer till Oxford på ett stipendium och som han för övrigt tycker sig känna igen i Gandhis självbiografi, en av de få böcker han höjer till skyarna i En författares krets. Det kaotiska bottnar som sagt i familjesituationen med en allt diffusare kulturell identitet, men härrör även från det koloniala utbildningssystem som förutsätter en spontan förståelse för begrepp som tillhör ett främmande paradigm. "Vad var hovfolk? Vad var en aristokrat? Jag fick uppfinna dem i mitt huvud, fast för det mesta förblev de bara ord."

Han berövas alltså en del av sitt synfält. När han studerar engelsk litteratur uppfattar han först begränsningen som en personlig brist. Senare lägger han dock över mycket av ansvaret på de författare som skriver som om den egna kulturella kontexten vore universell. Att på detta vis ifrågasätta litterära storheter blir en lättnad för den unge skrivblockerade immigranten. Det hjälper honom att finna sin egen röst.

Så långt har jag inga svårigheter att hänga med. Knepigare är det att förstå varför Naipaul efter alla enastående framgångar fortfarande verkar ha ett sånt stort behov av att i svepande ordalag skåpa ut enskilda författarskap såväl som hela kulturer. Som i den avslutande essän där han återvänder till sin tidigare Indienkritik. Han hävdar att landet är hårt, materialistiskt och saknar självständigt intellektuellt liv. Författarna är ytliga och ägnar sig mest åt att imitera andra, får vi veta.

ANNONS

Kanske bär denne framstående skribent på något som förblivit oförlöst, trots allt reflekterande kring egna och andras sätt att se och känna. I En författares krets berättar Naipaul en hel del om sin fars skrivande, som journalist och författare. Ingen av karriärerna går särskilt bra och V S slår nästan knut på sig själv i sina ansträngningar att skuldbelägga omgivningen (inkompetenta förläggare, den provinsiella dagstidningen, diverse omöjliga släktingar).

Jag funderar på om han själv i någon mening känner sig som en del av denna omgivning. I den autentiska brevväxlingen från Oxfordtiden, Letters Between a Father and Son (1999), framträder en komplex relation av ömsesidigt beroende, skuld och förhoppningar. Det står klart att både fadern och sonen är inställda på att författandet skall gå i arv. De överförda ambitionerna vilar tungt på V S, som dessutom förväntas ta hand om pappans enda slutförda verk, en berättelsesamling med exilindiska motiv. Uppgiften är att renskriva och leta rätt på en förläggare i London. Det drar ut på tiden. Fadern undrar otåligt hur det går, man förstår att han inte är kry. Sonen svarar att skrivmaskinen gått sönder och att han planerar att hyra en veckovis. Innan detta blir verklighet dör pappan, 47 år gammal.

ANNONS

All smärta förblev inlåst, skriver Naipaul om sin far och i viss mån gäller det nog även honom själv.

Fakta: V S Naipaul

Namn

Född:

Har skrivit:
Raseri och revolt

Priser:
In a Free State

ANNONS