Man brukar fråga sig: “vad är det för värld vi lämnar efter till våra barn?” Ingen alls, är det väl mycket som pekar på nu, eftersom isbjörnarna smälter och havsnivån har börjat slicka knävecken. Och när jag ser samtidens nya hjältar, influencers, tänker jag att en syndaflod kanske inte hade varit så dumt egentligen.
När jag var liten blev vi uppfostrade till att “du kan bli vad som helst… men förmodligen sjuksyrra eller lärare”. Såklart drömde vi om att resa oss ur gyttjan som var sosse-Sverige och bli rika och berömda. Fria. Helt naturliga dagdrömmar för alla som inte sitter inlåsta i en jordkällare och bara vill ut.
Och för att bli fri fanns det fanns det två sätt: 1. Bli fotbollsproffs eller 2. Artist.
Två av dom mest konkurrensutsatta, talangkrävande yrkena som kräver 10.000 timmar övning bara för att få lägga sitt namn i tombolan när bondrötan sedan ska avgöra vem som till slut tar sig fram. Dessutom kom vi ut på en arbetsmarknad där inte ens de gamla vanliga knegen fanns kvar. Man behövde en examina i gastronomi, prata nio språk flytande och behärska enklare former av magi för att få vända burgare på Donken.
Så ganska snabbt gick upp för en att man skulle vara glad om man bara fick ett jobb: vilket som helst. Att bli en stjärna inom något var bara att glömma. Men man beundrade dem på avstånd. Man såg upp till talang. Man såg upp till pannben. Man såg upp till kämparglöd.
Vad har barnen för idoler idag?
En skock förvuxna barn klädda som Pokémontränare fast dom är 35 år gamla som inte skulle kunna vissla ens under pistolhot. Vars hela jobb är att sälja ut. I mina formativa år var reklam det fulaste man kunde göra och det anser jag fortfarande eftersom det är det. Men det är svårt att klandra dem.
Det finaste är att få betalt. Och synas.
Det fanns ju inga jobb så de fick bli sitt eget och om något företag sedan vill ge dem pengar är det väl bara att tacka och ta emot? Det finns ingen plan B längre. Inte posten, hamnen, järnvägen eller vården. Allt är mer eller mindre nedlagt eller utsålt till något bemanningsföretag som bara anställer folk som hatar lyx som facket och lön.
Inte ens bli lågavlönad kanonmat inom försvaret går längre utan vidare!
Nedmonteringen av staten och välfärdens trygghet har tvingat en hel generation att satsa på sin plan A. Och de flesta misslyckas. Men de som lyckas smider så glöden sprutar kring järnet. De är nu vår kulturs förebilder: vandrande reklampelare för vad skit som helst.
Drömmen är inte ens att bli så känd att man får vara med i en reklam; utan drömmen idag är att vara själva pelaren som reklamen sitter på. Det finaste är inte längre skicklighet. Eller att orka öva på ett hantverk. Det finaste är att få betalt. Och synas.
För vad? Spelar ingen roll. Klick som klick. Annonsörerna har inga ögon.
Förr påverkade kulturen samhället, så potent var den. Nu påverkar samhället bara kulturen och har gjort hela media till ett enda långt sponsrat inlägg från Speedy Casino. Så kanske det inte är så illa om vi hamnar under vatten. Men det kommer väl visa sig att vattnet är nedlagt också. Staten kan snart inte ens se till att vi drunknar ordentligt.
Läs mer av Marcus Berggren:
LÄS MER:Vi är skyldiga sjömännen en kaffe i deras älskade kyrka
LÄS MER:Nej, det är inte dags att festa när pandemin är över
LÄS MER:Nya Jönssonliganfilmen har utvecklat mig som människa
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
