Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Marvels actionhjälte Captain America kunde när folk blev som mest kränkta på nätet göra folk upprörda eftersom han var elak mot nazister, menar Johan Wanloo. Bild: Martin Mejia

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vår tids rädsla för kränkthet

I sociala mediers barndom blev folk kränkta i onödan, men sen gick det över. Det menar GP Kulturs krönikör Johan Wanloo som nu ser en ny trend i sociala medier: "moralmoralpanik"

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För några år sedan blev väldigt många kränkta för väldigt lite. Från början var det mer eller mindre marginaliserade grupper i samhället som slog näven i bordet och fräste ifrån. Upplevelsen av kränkthet var då också för det mesta rättfärdig. Men bollen var satt i rullning. Allt fler människor upptäckte att offerrollen innebar makt. Man fick automatiskt tolkningsföreträde, om så bara på Twitter.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Fanns inget genuint offerskap var det bara att skaffa sig ett. Plötsligt kunde en stenrik villaägare hävda kränkthet eftersom de inte kunde storhandla med sin SUV utan att betala vägtull. Och så eskalerade det hela. Troll och andra mörka krafter noterade skadeglatt att det fanns ett nytt sätt att sabotera det offentliga samtalet.

Det gick så långt att Marvels actionhjälte Captain America kunde göra folk upprörda eftersom han var elak mot nazister – för deras morfar var faktiskt var nazist och han var minsann jättesnäll. Någonstans där slogs, tror jag, de sista spikarna i kränkthetskistan in.

Än idag vakar de som hökar, redo att slå ner på allt de uppfattar som “ängsligt”.

Dels för att om man hävdar kränk eftersom en seriefigur spöar upp en tecknad Hitler slår absurditetsmätaren i botten. Dels för att det helt enkelt går trender i allt. Även känslor och attityder. Precis som sotarmössor gick kränkthet från tidernas grej till inget någon med koll ville förknippas med längre.

Som flitig användare av sociala medier skulle jag från min horisont säga att kränkthetstoppen infann sig runt 2014 och sen planade ut. Man skulle kunna tro att historien var över här. Men även om den mest grälsjuka kränktheten försvann så försvann inte de som blev allra argast över att folk kunde känna sig kränkta.

Omedvetna om sina oändliga privilegier kan de inte förstå hur någon faktiskt på riktigt kan känna sig kränkt. Det stör dem. Jag blir ju inte kränkt för något. Varför skulle någon annan?

Än idag vakar de som hökar, redo att slå ner på allt de uppfattar som “ängsligt”. Trots att ingen kan hindra dem från att säga precis allt tycker de paradoxalt nog att man inte får säga någonting i det här landet längre. Men eftersom ingen blir speciellt kränkt längre får de fantisera ihop kränktheten själva.

Upprördheten över att någon annan skulle kunna tänkas bli upprörd har blivit en evighetsmaskin.

Så fort jag, för att ta ett exempel, läser att en gammal ungdomsbok har rensats på förlegade uttryck suckar jag djupt för jag vet vad det kommer leda till: en hetsig evighetsdiskussion som följer exakt samma mönster. Någon säger något om “tankebrott.” Någon slår sig för bröstet och deklarerar att de minsann hatar censur (till skillnad från den förkrossande majoritet som älskar censur?). Närmast lystet målas fantasifulla scenarion över Orwellianska samhällen där man inte får säga nåt längre för att nån kan bli, och här följer ett föraktfullt fnys, kränkt. Samtidigt blir ingen mer kränkt än de själva.

Upprördheten över att någon annan skulle kunna tänkas bli upprörd har blivit en evighetsmaskin. På 70-talet myntades uttrycket moralpanik. Moralpanik är en reflexreaktion på alla kulturella fenomen som kan tänkas vara skadliga. Serietidningar. Videovåld. Tevespel.

Det är dags att uppdatera uttrycket. 2019 år version är moralmoralpanik. För det är vad rädslan för andras förmodade kränkthet är.