Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stockholm, lördag 8 april 2017.

Ulrika Knutson: Våldet lyckades inte krossa vår tillit

I skuggan av katastrofen växte tilliten, skriver Ulrika Knutson i en kommentar till attacken i Stockholm.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Döden är inte kollektiv, inte sorgen heller. Döden är djupt personlig. Den som har förlorat en vän, en mor, en make eller ett barn håller sorgen nära kroppen – hela livet. Tiden läker såren i gynnsamma fall, men ärret stannar kvar. Sorgen och ärret påverkas inte av politik, opinion eller surr i mobilen. Den är som den är – och den är där. Länge.

Terrordådet i Stockholm den 7 april kl 14.53 skapade stor personlig sorg för ett fåtal, men oro och obehag för ofattbart många. Till att börja med hela Stockholm och halva Mälardalen, och hundratusentals andra människor som var beroende av allmänna kommunikationer. Människor vandrade iväg, över broar och viadukter, i en stilla sorgmarsch. Vår kollektiva sårbarhet framstod i blixtbelysning. Men också vår styrka.

Det var intressant att följa rörelserna på Twitter de första timmarna efter dådet. Snabbt kom de förväntade, rasistiska giftpilarna med lika snabba slutsatser i skuldfrågan. Innan någon visste någonting vädrades det tvärsäkra hatet. Men det försvann nästan lika fort, och ersattes av strömmar av generös hjälp och uppmuntrande tillrop. En vardaglig godhet intog det offentliga rummet, både på katastrofplatsen på Drottninggatan i Stockholm och på de elektroniska mötesplatserna. 

Godheten har annars varit ifrågasatt hela vintern. Självutnämnda välfärdsstatens väktare har jagat "godhetsapostlar" och andra duvor. Som om samhället klarade sig utan solidaritet?
I politikens sfär slåss vi om vilken samhällsmodell som är den bästa. Hur många poliser behöver vi, hur höga skatter är vi beredda att betala, vilka allianser bör landet ingå, och vilka ledare har vi förtroende för? Men alldeles oavsett politisk färg klarar sig samhället inte utan sina mjukdelar: tillit och medmänsklighet. 

Det är inte politiken eller polisen som kan bygga tillit åt medborgarna, den kan vi bara skapa själva, tillsammans. Visst kan politiken göra nytta eller skada, men det är på marginalen. Det är vi själva som skapar tilliten. Den är mycket lättare att riva ned än att bygga upp.
Vi diskuterar ofta hur samtalstonen och samhällsklimatet förändrats de senaste åren. Hur hat och hot breder ut sig, i sociala medier och kommentarsfält. Olika professionella grupper, som poliser, socialarbetare,  journalister, till och med konstnärer, ger entydiga besked: hatet växer och hoten ökar.

Vad detta beror på är en svår och komplex fråga – som varken forskare, psykologer eller präster kan svara entydigt på. Men en sak kan vi konstatera, i skuggan av det fasansfulla våldsdådet i Stockholm fredagen den sjunde april: i skuggan av katastrofen växte tilliten.
Detta är en paradox: våldet syftade till att krossa tilliten, så förvirring och förtvivlan. Det lyckades inte. I stället reste sig verklighetens folk, i försvar av tilliten. Sverige är fantastiskt.