Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Frölunda 2016. Dubbelmordet på Briljantgatan i Västra Frölunda i oktober 2016 krävde två unga mäns liv. Bild: Anna Svanberg

Våld uppstår aldrig i ett tomrum

2018 präglades av dödsskjutningar och gängkrig. Mattias Hagberg efterlyser en mogen debatt om våldets orsaker.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Han var ung. Inte mer än fjorton eller femton år. Jag minns knappt hur han såg ut. Än mindre hans namn. Men jag minns två korta meningar. Några enstaka ord:

– Vi hade vapen. Det gjorde oss mäktiga.

Jag träffade honom på ett ungdomsfängelse i öknen några mil öster om Los Angeles. Han satt där tillsammans med en lång rad andra unga män, alla dömda för olika typer av gängrelaterade brott. Det är snart tio år sen, men jag har aldrig kunnat sluta tänka på de där sju orden. För mig har de blivit en nyckel till det mesta av samtidens nihilistiska våld.

2018 blev ett dystert år i Sverige. Över fyrtio gängmord och flera hundra så kallade skjutningar. Och än mörkare blir bilden med tidigare år i bakhuvudet.

Aftonbladet gjorde nyligen en sammanställning av gängkrigen i Stockholm, Göteborg och Malmö under de senaste sju åren. Resultat: 131 döda. Över 520 skottskadade.

Det är siffror som manar till eftertanke – långt bortom den ensidiga debatten om brott och straff. Det är statistik som kräver något av oss som samhälle – något mer än bara avståndstagande, fördömande och hårda tag.

Ska vi ta oss vidare måste vi försöka förstå vad som föder och göder detta machovåld, vad som skapar denna dödslängtan, denna exempellösa aggressivitet. Först då kan vi agera.

Jag har träffat en hel del gängbrottslingar under åren, framför allt i USA, men även här hemma i Sverige, och en sak har de alltid haft gemensamt: De har aldrig trott på framtiden, aldrig någonsin. De har alltid upplevt att vägen till ett gott liv har varit stängd för dem, särskilt i ett samhälle som vårt, som förväxlat lycka med materiell framgång.

Våldet har alltid varit ett svar på denna brist på framtidstro. Ett irrationellt svar, ja visst, men ändå ett svar.

Eller som ex-polisen och gängforskaren Amir Rostami nyligen uttryckte saken:

– Det är genom våldet som man skapar sig ett rykte, skapar respekt och så vidare. De här killarna vill nå framgång och tänker inte långsiktigt. Det räcker att leva som kung för en dag eftersom man vet att man inte kommer att leva fram till dess att man fyllt 25.

Nej, våld uppstår aldrig i ett vakuum. Det finns alltid en grogrund, en jordmån. Och just nu verkar den jordmånen vara ovanligt fertil.

Våldet växer ur förödmjukelsen, förnedringen och exkluderingen, ur känslan av att vara en belastning och ett problem, istället för en tillgång.

Våldets morbida dragningskraft är dess förmåga att skänka en tillfällig befrielse från den skrämmande känslan av underlägsenhet, för att tala med Zygmunt Baumans ord.

Så blir gängvåldet ett bisarrt och missriktat svar på samhällets strukturella våld, på de orättvisor som för varje år blir allt mer uppenbara.

Ta ifrån en människa hennes stolthet och framtidstro och hon kommer automatiskt att reagera med vrede, ofta obegriplig och missriktad; ett dödligt skott mot grannens son, en bränd bil på bakgården, en sönderslagen busskur.

– Vi hade vapen. Det gjorde oss mäktiga.

I brist på annat tar människor till vilka medel som helst för att känna sig betydelsefulla – om så bara för en sekund medan skottet brinner av.