Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bild: Arkiv/Thomas Olsson

Karin Brygger: Våld, brännsår, svirrträn

"Ljuset som lyste upp lördagsnatten var skenet av en eld med önskan att förgöra", skriver Karin Brygger om attentatet mot Göteborgs synagoga.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sent i lördags, när mörkret fallit och judar överallt såg fram emot att snart fira ljusets högtid Channukah och kanske också julafton ett par dagar därpå  (jo, en del judar firar faktiskt både och) blev det ljus som lyste upp denna natt ett hatiskt ljus. Göteborgs synagoga attackerades av flera maskerade personer. De kastade in molotovcocktails på gården där det började brinna. I församlingshuset höll ungdomar fest. Alla som minns natten när Dan Uzan sköts ihjäl i Köpenhamn för ett par år sedan drabbas av flashbacks. I Köpenhamn finns, eller fanns, jag vet inte längre, en regel om att två medlemmar ur samma familj inte får gå vakt utanför synagogan samtidigt. Varför det? För att barn inte ska behöva förlora båda sina föräldrar. Hur låter det? Som institutionaliserad rädsla och erfarenhet. 

Ljuset som lyste upp lördagsnatten var skenet av en eld med önskan att förgöra. "Svirrträn far in i ljuset, sanningen/hör av sig", skriver Paul Celan. Sanningen i dag är att det enda vi kan göra med det hatiska ljuset är att låta det belysa behovet av ett krafttag mot antisemitismen. Jag rycker loss fler av Celans diktrader: "Bli blind redan i dag: också evigheten står full av ögon". Utan att tolka dikten vill jag påstå att den menar att den som blundar nu, trots allt inte kommer att komma undan – i alla fall inte sitt eget samvete. Judar i Sverige kan inte hållas ansvariga för andra länders beslut eller politik. Det är en självklarhet, ändå fortsätter det att hända judar i Sverige. 

Jag kan inte låta bli att tänka på att Göteborgs synagoga som stod klar 1855 också är ett nästintill magiskt exempel på en synagoga i Europa, eftersom att den faktiskt aldrig ödelagts i Andra världskriget. Den överlevde också denna lördagskväll. Men ändå. Den mörka asfalten på gården har ett brännsår.

Sent i lördags kunde föräldrar hämta sina ungdomar, de var fysiskt oskadda. Men vad är en skada och vad är våld? Vi har under de senaste veckorna diskuterat sådana frågor med anledning av #metoo. Alla är nog rörande överens om att våld både är själva utförandet av våldsamma handlingar och hotet om desamma. Att leva under hot är att leva i våldets strypsnara. Bara för att man är oskadd är man inte oskadad. 

Göteborgs synagoga är en plats för social och religiös samvaro. En plats där frågor om frihet, judars och andras, diskuteras. Det pågår interreligiösa dialoger med andra samfund i Göteborg i syfte att öka förståelsen mellan olika grupper av svenskar. Ja, svenskar. Alla vi som bor i Sverige och har medborgarskap är svenskar och bekänner oss därmed till ett samhälle där kyrkan och den dominerande religionen är skild från staten. I Sverige råder religionsfrihet. Mitt i den här staden pågår alltså – bakom skottsäkert glas – en verksamhet som påbjuder solidaritet med utsatta, som försöker göra sociala insatser utifrån egna erfarenheter av utsatthet.  En engagerad jude uttryckte efter dådet att han önskade sig en dag då dörrarna till synagogan kunde stå öppna, som Domkyrkans en bit bort, så att förbipasserande kunde komma in från kylan och värma sig en stund. Lakoniskt avslutade han med att säga att det kanske inte blir under hans livstid, men han längtar ändå. 

Jag längtar också.

LÄS MER: Brandbomber kastade mot synagogan i Göteborg

LÄS MER: Synagogan kärleksbombades efter attacken