"Nej, det var inget vanligt julkort. Strikt taget var det inte ens ett kort och det gick inte att skicka det med posten."
"Nej, det var inget vanligt julkort. Strikt taget var det inte ens ett kort och det gick inte att skicka det med posten." Bild: Nicklas Elmrin

"Västlänken hade målats tillsammans med en flygande rensläde"

GP Kultur bad fem författare och GP-skribenter att tolka var sitt jultema i skönlitterär form. I dag skriver Martin Engberg om julkortet. Och allt börjar när det dags att åka hem till mamma.

ANNONS
|

Kvällen innan vi skulle åka sa jag: ”Du har fattat att hon är rätt speciell va?” Lilian log på ett sätt som fick mig att vilja kyssa henne. ”Alla mammor är speciella”, sa hon. ”Nej, lyssna” sa jag och försökte beskriva det kufiska väsen som var min mor, tills Lilian avbröt mig med kyssen som hängde mellan våra läppar. De hade träffats, hade jag glömt det? Sååå speciell hade hon inte verkat. Jag gav upp. Det gick ändå inte att beskriva det excentriska drag som bara visade sig i samband med julkortet, ens genom att berätta att hon aldrig klädde sig i annat än träskor och Helly Hansen och körde Vespa året om. Och julkortet skulle vi inte undkomma.

ANNONS

”Ja, du får se.”

*

Nej, det var inget vanligt julkort. Strikt taget var det inte ens ett kort och det gick inte att skicka det med posten. Snarare var det en plåt stor som ett pingisbord. Min mor och hennes kompis Sven brukade hjälpas åt att svetsa ihop det och resa det i trädgården, där det tronade väl synligt både från leden och tågstationen. Och diskuteras i hela kranskommunen. Milda vintrar spenderade min mor mer tid åt att prata med främlingar över staketet än att äta julmat, och lokalpressen brukade intervjuade henne om årets tema. För det var också grejen: det fanns ett tema. Julkortet speglade viktiga händelser från det gångna året. Västlänken hade målats tillsammans med en flygande rensläde. I år förväntade jag mig att få se Donald Trumps fula nuna på plåten.

*

Kanske hade alltihop varit mindre beklämmande om inte min far varit resande försäljare av julkort. Det var en detalj som jag, på grund av dess implikationer av julkortet som gravskrift, inte förmådde berätta förrän på tåget.

”Han ligger väl inte begravd i trädgården?”

”Va? Nej!”

”Då så. Nu får du sluta tjata om det där” sa Lilian och stoppade en clementinklyfta mellan mina läppar.

ANNONS

*

När tåget rullade in på stationen vägrade jag se i riktningen mot huset. Därför kom överraskningen först när vi var på väg upp ur gångtunneln. Julkortet var inte på plats. Vid det här laget brukade det vara färdigmålat och rest. Det tog en stund innan jag kunde orientera mig och hitta rätt hus. Den andra överraskningen kom när min mor öppnade dörren. Hon hade en klänning på sig. Jag kunde inte minnas när senast sett henne i klänning. Jeansskjorta brukade utgöra yttre gränsen när det gällde hur mycket hon var beredd att klä upp sig.

”Jaha”, sa jag, efter att vi ställt ifrån oss väskorna innanför dörren. ”Antar att det börjar dra ihop sig?” Att hon ansträngt sig inför Lilian och tagit på sig en klänning fick mig att känna mig välvillig.

Min mor vände sig mot kaffebryggaren och började fylla den utan att svara.

”Sven är väl på väg?”

”Nja… jag vet inte”, sa mamma.

Jag gick ut till lekstugan där alla ljusen och det bensindrivna elaggregatet (ifall det blev strömavbrott) förvarades. Kablarna var prydligt hoprullade. Jag kom att tänka på en kväll tio år tidigare när jag varit på väg hem från krogen och hamnat i ett snöoväder som gjorde att det knappt gick att se handen framför sig. Jag var full, längtade efter att sova och om jag inte fått syn på julkortets lampor hade jag antagligen lagt mig ned på åkern. Vilken funktion julkortet än hade för min mor, räddade det faktiskt livet på mig den gången.

ANNONS

Lilian och mamma satt kvar i köket och pratade om linbanan som skulle byggas över älven, ett projekt min mor var entusiastisk över.

”Ska jag ringa Sven?” frågade jag.

Min mor slog ned blicken.

”Det kanske inte behöver vara varje jul.”

Jag ville fråga vad hon menade, men i samma stund hördes en duns på övervåningen, följt av steg. Mitt hjärta gick i spinn.

I min barndom var det just det ljudet – steg på övervåningen – som markerade att julen på allvar börjat. Min far kom aldrig hem förrän tjugonde december och sov alltid långt in på förmiddagen. För en kort sekund bävade jag att det skulle vara hans ansikte som jag skulle få se i slutet av den gängliga manskropp som kom joggande nedför trappan.

De döda återuppstår inte på julen. Mannen presenterade sig som Gustav och kysste min mor.

”Ja… vi kanske ändå borde sagt något…” sa min mor och såg generad ut. Lilian tog hennes hand.

”Äh, det tar vi som en glad överraskning!” sa Gustav och gjorde en antydan till skål med kaffekoppen i min riktning.

Gustav var närmare Lilian än min mor i ålder. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur de träffats. Jag såg från den ena till den andra till den tredje. Min mor såg ynklig ut. Lilian gav mig en varnande blick. Det hjälpte inte.

ANNONS

”Jaså, det är därför!” sa jag och pekade på Gustav, som slutade flina.

*

”Trodde inte det skulle bli i år”, sa Sven.

”Tradition är tradition”, sa jag.

”Riktigt”, sa han.

Kärran stod färdig, lastad med plåtar. Vi hjälptes åt att lyfta upp svetsen.

Motivet (vi kläckte det ihop): Trump som jultomte, men säcken är inte full med klappar utan bomber som det står ett stort A på.

Lilian försökte få oss att komma in och äta, men vi hade inte tid. Mörkret föll. En första snöflinga landade på min hand när jag bar tillbaka färgpytsarna till garaget. Gustav kom ut och hjälpte oss utan ett ord att resa skylten och försvann in igen. Vid det laget var luften full av mjuka dun. Jag klättrade upp på stegen för att fästa lamporna som skulle bilda en ram åt julkortet och få Trumps ögon att lysa ondskefullt röda.

”Fler ljus om han ska hitta i det här vädret!” skrek jag genom vinden till Sven, men han hörde mig inte. Tur nog, när jag insåg vad jag sagt. Trots att vi var en för många var vi också en för lite, men ingen mer skulle komma.

Han brukade köra en 242:a. Egentligen tror jag inte att han sålde julkort. Det var nog bara ett påhitt. Ändå jagade min blick en kontur i det täta snöfallet. Det såg faktiskt ut som att någon var på väg mot oss. En oformlig, bylsig varelse. Ett tätare mörker i mörkret. Jag blundade. Öppnade ögonen, blinkade mot snön. Det var Lilian. Klädd i en av mammas bylsiga Helly Hansen-tröjor.

ANNONS

”Kom in nu”, sa hon.

”Först ska vi samlas”, sa jag och klättrade ned. ”Hämta mamma och Gustav. Nu sätter vi i kontakten.”

Martin Engberg.
Martin Engberg. Bild: Jonas Lindstedt

Martin Engberg

Ålder: 43.

Har tidigare gett ut: En novellsamling och tre romaner. Senast romanen En enastående karriär (2017) på Norstedts.

Så här tänkte jag med texten: Att det var ett ovanligt roligt uppdrag. Och att jag ville skriva en underhållande text med en familjekonflikt i centrum.

Så här firar jag jul: Med familjen, snö och skidåkning.

ANNONS