Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Katarina Dalayman.

Världssopran utan tävlingsinstinkt

Flygrädd och utan tävlingsinstinkt. Trots det har Katarina Dalayman i stenhård konkurrens blivit en av Sveriges största operastjärnor med hela världen som scen.

Det finns några paradoxer i Katarina Dalaymans väg till världsscenerna: Hon saknar tävlingsinstinkt, hatar att bli fotograferad, och är fruktansvärt flygrädd.

Knappast de bästa förutsättningarna för att bli ett affischnamn i klassiska operastäder som Wien och New York.

Men så blev det ändå.

-Mina närmaste väninnor skrattade åt mig i början, säger hon.

Ställde in

Den svenska stjärnsopranen har precis tvingats ställa in en föreställning på Wiens statsopera på grund av förkylning. Nu sitter hon under ett parasoll i en sörmländsk sommaridyll.

Prunkande trädgård. Falurött och vita knutar. Och bortom åkrarna glittrar sjön Öljaren dit barnen och deras far precis har begett sig för att bada.

Det är en vecka av sällsynt lugn för någon som kan räkna månaderna i Sverige på ena handens fingrar.

Under hela våren har hon bott i New York för att göra paradrollerna Kundry i "Parsifal" och Brünnhilde i "Ragnarök". Därefter bar det av till Wien, sedan Stockholm och Wien igen. Nu väntar München och sedan återigen USA.

Så har det sett ut i 22 år nu. Man får bläddra flera år fram i tiden för att hitta tomma ark i Katarina Dalaymans kalender.

-Jag hyr lägenheter. Hotell kan man inte bo på mer än i en vecka, om ens det. Jag måste laga min egen mat och ha mina utrymmen, säger hon om sina långa utlandsvistelser.

Radion gav impulsen

Historien om hur det en gång började är känd. Katarina Dalayman råkade som 17-åring höra en aria på P 3 och tänkte: Detta kan jag göra.

"Mörk sopranstämma spås lysande framtid" löd rubriken till en av hennes första längre tidningsintervjuer tio år senare.

Sedan dröjde det inte länge förrän de utländska operahusen ville ha henne till att flyga kors och tvärs över världen.

-Vi är väldigt många bra sångare i Sverige, så ska man få chansen att göra bra huvudroller måste man söka sig utomlands.

TT Spektra: Tänkte du då att du skulle bli en stjärna?

-Ja, det gjorde jag nog. Jag fick höra från så många att jag var fantastisk. Men det har aldrig stigit mig åt huvudet. Det är lätt att sitta här och säga det. Men det är snarare tvärtom. Som äldre kryper man ihop och inser mer och mer vad man inte kan.

Det börjar bli något av en svensk paradgren att fostra stora operastjärnor. Och enligt Dalayman, som har börjat undervisa, ser återväxten god ut.

Hon nämner svenskans språkmelodi, en stark körtradition, den kommunala musikskolan och en generellt sett jordnära attityd som några förklaringar. Inte desto mindre är konkurrensen på världens operascener stenhård.

Ingen tävlingshäst

Men Katarina Dalayman låter sig inte hetsas.

-Det var en klasskompis till mig, också sopran, som före en provsjungning sa att hon kände sig som en tävlingshäst. Jag har aldrig förstått den känslan. Jag har alltid varit väldigt blyg och osäker när det gäller att sjunga inför publik, men jag har ett behov av att visa något från min själ.

Hon fortsätter:

-Det är så jävla mycket yta, i min värld och i hela världen. Folk går in och gör gester. För mig måste allt komma inifrån. Det är därför det också kostar mycket själsligt.

Här kommer en motsättning till: För Katarina Dalayman är operan, som kräver allt av sina utövare, inte det liv som hon verkligen vill leva.

-Jag har en kronisk längtan efter Sverige, även när jag är här. Och jag drömmer om ett liv efter sången. Men visst är det fantastiskt att sjunga på Met och vara affischnamn.

Hon tystnar med ett drömskt "wow". Det surrar av bin, humlor och andra insekter i trädgården.

-Men för mig är inte det det riktiga livet.