Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Den första seriesidan publicerades i Allers 1966. I år firar den dunderhonungsslukande björnen alltså 50 år i rampljuset.

Världens mest politiska björn väcker frågor

Är den rättrådige Bamse en björn i tiden? Försvarar han något grundläggande, en sorts söndagsskolesanningar i dag så ansatta att de inte alls är självklara längre? Eller är björnens snällhet lika utdaterat som hans måttlösa sockerintag hos Farmor på Höga berget? Malin Lindroth är kluven till björnen i hängslebyxor.

Så länge jag kan minnas har det varit lite finare att vara elak än att vara snäll. Särskilt vi som är födda på 60- och 70-talet – den ironiska generationen – har alltid haft en förkärlek för sneda leenden och giftigheter. I vår barndom sjönk proggens Turid om snällhet som en sorts foglighet, en dumhet nästan, som man borde sky till varje pris. Snällhet är att låta sig bli slagen och aldrig slå igen. Senare kom Killinggänget och krattade manegen för dagens Twitter-gift. Bara en bland oss sextiotalister verkar vara helt immun mot generationssjukan. När Bamse, världens starkaste och mest politiska björn, i år fyller femtio är han lika genomsnäll som när han först såg dagens ljus på Rune Andréassons ritbord 1966.

Att tycka om Bamse borde vara enkelt. Alltför många förväxlar kritik med elakhet. Jag umgås för egen del hellre med en björn som i decennier förfäktat allas lika värde än med den som tror att okänslighet är det samma som skarpsinne. Samtidigt kommer jag inte ifrån att jag är, och alltid har varit, kluven till björnen i hängslebyxorna.

Är den rättrådige Bamse en björn i tiden? Försvarar han något grundläggande, en sorts söndagsskolesanningar, som i dag är så ansatta att de inte alls är självklara längre? Eller är björnens snällhet lika utdaterat som hans måttlösa sockerintag hos Farmor på Höga berget? Frågorna följer mig när jag läser jubileumsnumret.

Numret, som inledde Bamses jubileumsår redan i vintras, rymmer både gammalt och nytt. I premiär- äventyret, först publicerat i Allers 1966, introduceras figurerna i en actionladdad skattjakt, som drar tankarna till pojkboksäventyr. I nyskrivna Bamse och det onda ­cyklopögat faller Bamse och Lille Skutt offer för en maktgalen trollkarl, som förvrider deras syn. Att läsa dessa båda äventyr i en följd är att göra en tidsresa, inte minst när det gäller det politiska innehållet.

Som alla Bamseberättelser är serierna en sorts bildningsäventyr som lär oss om hur ondska ska hanteras. Bamse, Lille Skutt och Skalman är figurer som förblivit sig tämligen lika genom fem decennier. Vad som intressant nog har förändrats är hotet mot Bamses värld.

På sextiotalet är Vargen den givna fienden, en artfrämmande varelse, lika hotfull för ortsbefolkningen som vargen hos Bröderna Grimm och Disney. Femtio år senare har Bamse hunnit gå i klinch med såväl kapitalet, i skepnad av Krösus Sork, som med den elegante ligisten Reinhard Räv. I jubileumsnumrets nyskrivna äventyr står Bamse framför en fiende vars agenda är väldigt oklar. När trollkarlen Mefisto med hjälp av en magisk attiralj – ett cyklopöga! – lyckas förvrida synen på Bamse och Lille Skutt är han varken slug eller girig, mer en diffus förtryckare med smak för godis, prylar och sammetstofflor.

I en krönika i DN pekar Björn Wiman på den komiska parallellen mellan Mefistos cyklop och Karl Ove Knausgårds Sverigekritik (DN 21/1 2016). På 70- och 80-talen blev Bamse en kritiker av ekonomiska system, i kamp mot utsugning, sociala orättvisor och rasism. I dag kämpar han alltså i bredd med Knausgård mot enögdheten i ­cyklopernas land.
Exakt vilket hot som trollkarlen förkroppsligar kan man ju bara fantisera om. Vänstern? Feminismen? Eller Jante kort och gott? Oavsett vilket kan Bamse och det onda cyklopögat läsas som något av en kulmen på den politiska transformation, som serien har genomgått.


Att Bamse fortfarande är beredd att slå ett slag mot mobbing, homofobi och rasism är värt en ovation. Samtidigt kan man konstatera att Bamses kombination av rå muskelstyrka och väldigt enkla sanningar gör honom till en vansklig sorts rättänkare. Den som önskar rekrytera en politisk marionett kunde med fördel bege sig till dalen och knacka på björnidets röda dörr. Så länge den förnuftige Skalman inte är i närheten och räddar sin vän är chanserna goda att hen får napp.

Snällhet utan visioner kan vara en svajig sorts välmening. Med sin stora vänlighet och sin brist på tydligt ärende är Bamse själva sinnebilden för en tolerant person, som gärna håller famnen öppen för alla och en var, men sällan reflekterar kring begreppet rättvisa. Häri, vill jag påstå, har Bamse ett problem. Som den utilitarist man nog får säga att han är handlar björnen oftast på ett sätt som maximerar det goda för flertalet. Men Bamse är tyvärr inte mycket till visionär och är ofta oroväckande tvärsäker på vad som är snällt i alla lägen. Så kan det också hända att Bamses berömda snällhet slår slint. Som 2011 när han på uppdrag av Migrationsverket gav sin förskönande bild av svensk asylpolitik, riktad till asylsökande barn.

Att vara snäll är bättre än att vara stark. Så långt är jag med Bamse. Men att leva med etiken i tassarna och hjärtat kräver mer än att vara allmänt tolerant. Som Bamses generationskamrat kan jag bara gratulera till ett liv utan den falska trygghet, som man finner i spydigheten.

Samtidigt är det inte utan att jag önskar björnen en liten, liten moralisk kris så här till femtioårsdagen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.