"Berätta aldrig sanningen för folk som inte har gjort sig förtjänt av den", lär Mark Twain ha sagt. Han verkar inte ha riktat sig till författare, för vad är litteraturen om inte en form av långt och gediget sanningssökande? Sanningen gör oss fria. Men när kvinnor börjar ägna sig åt"auto-fiktionen", konsten att iscensätta sitt liv, utan att för den delen hemfalla åt självbiografier, brukar de som bekant alltid få ett och annat slag på fingrarna. Hur många gånger har man inte hört dumheter i stil med "män skriver om världen medan kvinnor skriver bara om sig själva"?
Nu har Cecilia Annell kommit ut med en alldeles fantastisk avhandling med den ömsom poetiska, ömsom politiska titeln Begärets politiska potential. Avhandlingen behandlar den "Nya kvinnans" romaner kring sekelskiftet 1900, som många gånger gick under skällsordet "fruntimmerslitteratur" eller "indignationsromaner", med andra ord politiska romaner skrivna av kvinnor, som handlar om både deninre världen och den värld de levde i. Det rör sig om: Elin Wägners Pennskaftet, Gabriele Reuters Aus guter Familie, Hilma Angered-Strandbergs Lydia Vik och Grete Meisel-Hess Die Intellektuellen. De flesta kan betraktas som utvecklingsromaner, med undantag för Aus guter Familie som slutar i huvudpersonens andliga död.
Avhandlingens behållning kommer från det enkla faktumet är att denlyckasvara analytisk och skönlitterär påsamma gång. Annell inleder med att skriva att "sanning" var ledordet vid denna tid, ja rentav den enda vägen till kvinnlig frigörelse, och hänvisar till Ellen Key som sade: "Först när även kvinnorna börja tala sanning, skall litteraturen allsidigt belysa de ännu okända djupen av kvinnans erotiska temperament." Det rör sig med andra ord om att finna erotikens frigörande sanning. Jag skulle vilja tilläga att det även handlar om att hitta "sanningens erotik".
Och vad är det vi får lära oss? Att Nietzsche, med sitt avskaffande av Gud, hade en avgörande betydelse för den sekulärt grundade feministiska teorin, men att nietzscheanismen och i viss mån hade misogyna drag, som kvinnorna visste hur man vände till sin fördel, genom att göra den Nya kvinnan till en intellektuell och sexuell übermensch. Hon hänvisar också till den franska filosofen Foucault som hävade att den kristna bikten varit avgörande för bekännelselitteraturen, men att denna alltid genomsyrats av makt, av underkastelsen inför en allseende och dömande Gud. Domen kom nu istället från samhället. Och kritiken var inte nådig mot denNya kvinnan, som ställde krav på medborgerliga rättigheter, utbildning och rätten att skriva om sin egen sexualitet. Konsekvensen? Vissa såg den Nya kvinnan som "förmanligad", ett tredje kön som härmade manligheten, medan andra såg hennes som "hyperkvinnlig", en känslosam hysterika som hotade att smitta samhället med sin degenererade kvinnlighet. Dessutom hade hon ett nytt vapen med sig i bagaget. Humorn! Och skrattet inför allvarliga kategorier, är som Annell skriver genom att hänvisa till Judith Butler, oundviklig för feminismen.
Annells analys av Elin Wägners Pennskaftet borde vara obligatorisk läsning för alla nutidens kvinnor, för här får vi en noggrann analys av hur Pennskaftet (företrädaren för S.B.K - Självförsörjande Bildad Kvinna) demaskerar den manliga diskursen. De bästa exemplen är när Pennskaftet skall intervjua baron Starck, riksdagsman för högerpartiet i första kammaren. Denne är förvånad över att se en kvinnlig reporter och frågar: "Förstår sig fröken på politik?" Hon svarar: "Nej, gör baron?". Och längre fram fortsätter han: "Säg, fröken Pennskaft…skulle ni inte bra gärna vilja vara en man?" Hon svarar "Nej, men skulle inte ni?". Ett annat lysande exempel är när hennes älskade Dick antyder till en början att hon verkar vara en fördärvad kvinna. Wägner låterPennskaftet säga: "Om ni hade en aning, /.../hur förolämpande detta ni i den tonen är, så skulle jag knacka på kyparen, göra upp och gå. Men det ser jag ju, att ni inte har, och det är nog inte ert fel, utan bara det, att ni aldrig fått lära er, hur man uppför sig mot en flicka i en sådan här situation". Det är enligt Annell ett mästerligt retoriskt knep, som går ut på att vända skuldbördan och därigenomomdefiniera vem som har problemformuleringsprivilegiet.
Annell gör också en finstämd kritik av Ebba Witt-Brattströms syn på den Nya kvinnan-romanens "narcissistiska sexualuppfattning" som enligt denna öppnar upp för "lesbiska erfarenheter". Annell anser att det blir olyckligt att associera lesbiska erfarenheter med narcissism och jag kan inte annat än hålla med. Däremot håller jag inte riktigt med om Annells läsning av Freud när det kommer till Dora. Freud upptäckte efter ett tag, att Dora mycket välkunde ha homoerotiska känslor för Fru K, och gjorde en kommentar i en senare upplaga.
Annell gör också upp med personligheter som hävdat att vissa av dessa romaner är antifeministiska, genom att skriva: "En sorglig roman om en kvinnas misslyckade försök att bli emanciperad kan uttrycka en kritik av det rådande som är lika feministisk som den som återfinns i en utopisk roman om en emanciperad kvinna." Hon hänvisar till Hilma Angered-Strandbergs Lydia Vik, som jag ännu inte haft glädjen att läsa. Lydia offrar sitt skrivande för att kunna behålla äktenskapet. Hon bränner inte manuskriptet utan offrar det till stormen, som flyger iväg med det likt en kondor, för att återuppstå metafiktivt i själva romanen om henne. Med andra ord, inget är verkligen offrat, eftersom historien om detta offer lever kvar i romanen.
Begäret har sannerligen en politisk potential, och den är minst sagt ambivalent, vissa stunder. Samtidigt brukar man säga att begärets sanna natur är dold och att den sanna njutningen är outsäglig. Annell håller inte riktigt med och hävdar att den visst är utsäglig i litteraturen, och varför inte – litteraturen om litteraturen? Jag kan inget annat än hålla med och hoppas dyrt och innerligt att hennes nästa projekt kommer vara en lika finkänslig och genomträngande analys av den samtida litteraturens kvinnliga begär.
