Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Vägen till den goda staden

Vilken slags stad vill människor bo i? Att planera en stad handlar inte bara om detaljplaner utan lika mycket om vilka möjligheter invånarna får att förverkliga sina drömmar.
Det urbana rummet är ett samhälleligt provisorium, i vilket hela tiden enskilda rum överges och förvandlas till ruiner. Stadslandskapet upplöses i allt högre grad och världens städer tenderar att likna varandra. (Grand Tour, Ulf Peter Hallberg)

Diskussioner om staden stannar gärna vid utopier att drömma om, som har mycket lite med den geografiska verkligheten att göra.
Nästan var dag passerar jag Korsvägen och ser folk springa mellan bussar och vagnar. Samtidigt far bilarna runt i en ögla. På GP:s webbsida kan man följa kameror som kontinuerligt övervakar trafiksituationen. Varför kan inte folk stanna inom stadens hank och stör, varför måste de slå sig ner flera mil utanför? Motsatsen är alla de som vill in till stan. Studenter och ungdomar till exempel. Och in - då menar de innerstad.
Intresset för att bygga bostäder var matt ganska länge. Under 80-90-talen satt inte arkitekterna och grubblade så mycket över bostadsytor, utan det var köpcentra, flygplatser och terminaler som fick kreativiteten att spira. En oinskränkt tilltro till IT-samhället och globalisering får ta på sig en del av skulden. Fenomen som nu blivit vardag och även börjat uppvisa sina brister.

Nu är bostadsbyggande och stadsplanering högintressant igen. Men hur vill vi bygga och bo på 2000-talet? Efter kritiken mot miljonprogrammet och folkhemmet uppstod ett tomrum som måste fyllas igen.
Många frågor hänger i luften.
Går stadskärnorna en framtid som museer till mötes? Somliga fruktar det.
Det är mycket snack om urbana miljöer, men vad är en urban miljö? Finns något alternativ på vägen mellan miljonprogram och medelklassreservat? Mellan Bergsjön och Eriksberg?
Vad vill barnfamiljerna? Uppenbarligen vill de olika saker, en del vill ha frisk luft och lantmiljö, andra vill bo i innerstad. Det nygamla Haga blev till mångas förvåning en av Nordeuropas mest barnrika stadsdelar.
Faktum är att det i dag inte finns tillräckligt många bostäder i centrala lägen som matchar efterfrågan. När staden ska förtätas - Norra och Södra älvstranden, Gårda, Guldheden - är frågan vilka som ska bo var. Man kan betrakta vissa stadsdelar som körda för folk med lite pengar och få kontakter. "Gärna Linné" är ett återkommande önskemål vid lägenhetsbyte. Linné står antagligen för mer än ett geografiskt läge. För många handlar det om att komma "in".

Hur hejdar man gentrifiering av attraktiva innerstadsdelar? Hur hindrar man hyror och huspriser från att raka i höjden? Alla håller inte med om att någon inbromsning är önskvärd. Till exempel de som anser att hyrorna ska slås isär ännu mera, att marknadskrafterna helt ska sköta urvalet av invånare. Även om vi gör våra inköp i stormarknader vill vi ha kvar små affärsrörelser för atmosfärens skull. De påminner om den "gamla" staden. Men vem ska handla där? Fattiga pensionärer och studenter utan bil? Kaféerna har övertagit småbutikers roll att öppna den slutna väggen mot gatan och binda ihop inne och ute till ett gemensamt rum. Vilket förutsätter en kafékultur och ett uteätande skikt.
De flesta bor emellertid inte i innerstäder eller ens i vad som liknar en traditionell stad. De bor i sovstäder, där man bor men inte jobbar. Eller är utspridda i områden som uppstått genom sprawl. Begreppet började användas i USA på 30-talet om villaförstädernas expansion. I ett engelskt lexikon hittar jag the suburban sprawl översatt med "förorternas ohämmade tillväxt". Betoning då på det ohämmade, staden som en organism som "sprawlande", krälande tar sig ut i omgivningen. Vilket leder till en utglesning av staden och tätbebyggelsen. Tidskriften Axess ägnade sitt första nummer 2004 åt sprawl och dess motsats new urbanism. New urbanism eller nyurbanism handlar om att bygga nya städer som till förvillelse liknar de gamla. Det mest extrema exemplet i Sverige lär vara ännu inte färdigbyggda Jakriborg utanför Lund. En pastisch på en hansastad med putsade hus med spetsiga tak och gavlar. Att komma dit känns som att gå in ett medeltida rollspel.

Etnologiprofessorn Karl Olov Arnstbergs nyutkomna bok Sprawl analyserar inte bara sprawlbegreppet utan växer ut till en analys av hela stadslandskapet och dess sociala villkor och kvaliteter.
Sprawl stod alltså ursprungligen för ett fenomen som är vanligt i USA. Att rika och välutbildade, företrädesvis vit medelklass, flyttar ut och bosätter sig i villaområden som växer som svampar kring megastädernas kärnor, där hyreshusen får förfalla och fattiga lever kvar i bostäder med usel standard. "Things fall apart, the center cannot hold." Poeten William Butler Yeats ord passar förbluffande väl in på sådana imploderade centra med förspikade fönster och lösspringande hundar.
Arnstberg nämner villaförorterna i 1800-talets England som tidiga exempel på sprawl. Även Saltsjöbaden och Djursholm räknar han till den kategorin. I Göteborgsområdet skulle det kanske kunna vara Särö och Kullavik. Men som han påpekar har stadskärnorna aldrig förlorat sin dragningskraft här. Tvärtom.
Bristen på övergripande stadsplanering tas upp i en färsk antologi, Bor vi i samma stad? Om stadsutveckling, mångfald och rättvisa . Här ventileras bland annat fenomenet "ingenmansland", gråzoner som blivit över när stadsdelar och kommundelar tangerar varandra utan att någon idé finns om hur de ska fogas samman till en levande och lockande miljö. Utkanter som sedda från bilen upplevs som skittrista transportsträckor mellan bostadsområden. Men samtidigt har sådana icke-platser blivit inspirerande för konstutövare genom sitt råa symbolvärde.
Kan man frysa miljöer till lyckliga ögonblick som varar för alltid?

I Maurilia inbjuds resenären att bese staden och att på samma gång betrakta några gamla vykort, som visar staden såsom den var tidigare /---/ För att inte göra invånarna besvikna bör resenären prisa staden på vykorten och finna den mer tilltalande än den nuvarande ... (ur De osynliga städerna, Italo Calvino)

Om man kunde hitta den perfekta staden skulle man kanske kunna återuppföra den gång på gång. Men det förargliga är att det som är ideal för en kan vara irrelevant för en annan.
En del lämnar stan och flyttar till landet och öarna för att få bättre miljö och friskare luft för barnen. Detta ökar emellertid trafiken och bidrar till luftföroreningar. Barnen måste sedan skjutsas överallt. Instuvad i bilkön från Torslanda mot färjeläget på Lilla Varholmen inser jag att det nog är fråga om sprawl. Arnstberg uppmärksammar paradoxen att det moderna samhället kräver att vi blir allt duktigare på att skilja ideologi och teknologi åt.
Men sprawl ger möjlighet för dem som inte kan eller vill skaffa bostad inom färdigplanerade och typifierade områden att ändå välja olika kvaliteter för ett liv som de anser gott. Kostnader i form av långa resvägar verkar många beredda att ta. Erfarenheten visar att vi tolererar dryga bensinpriser hellre än lägger av med körningen.
Sprawl har ofta fått en negativ biklang, inte minst på grund av de kommunikationsproblem det för med sig. I Framtidens boende - en rapport från en seminarieserie, utgiven av Regeringskansliet 2005 står följande: "En grundläggande uppgift för bostadspolitiken måste vara att motverka miljömässigt ohållbar utglesning av stadsbygden och segregation." I samband med det nämns också sprawl.
Men Arnstberg ser något positivt i det oreglerade. Så även arkitekten och poeten Lars Mikael Raattamaa, som i en DN-intervju 2003 jämförde sprawls demokratiserande inverkan på stadsplanering med vad som hände när klangerna släpptes loss i förhållande till tonskalan.
I redan nämnda antologin Bor vi samma stad? bygger Raattamaa vidare på sitt försvar för sprawl och baissar urbanitetens överlägsenhet: "Om det är något som kännetecknar den europeiska (små-)staden mellan Rom och London så inte är det tolerans, utan föraktet för Kråkvinkel (den ännu mindre staden) och rädslan för det laglösa folket utanför muren."

Upplevelsen av nybyggaranda kan bli stark när man kommer ut i trakterna kring Göteborg - Svartedalen, delar av Hisingen eller Gunnilse, för att ta några exempel. Där möter man före detta sommarstugeområden som förvildats i den meningen att invånarna tycks ha byggt vidare på sitt fritidsboende utan att någon estetiskt samordnande hand hållits över dem. Pickuper med företagslogotyper och arbetsfordon på tomten tyder på att ett antal kreativa entreprenörer slagit sig ner i dessa utkanter.
Nyurbanismens bostadsområden, som ovannämnda Jakriborg, liknar på ytan en äldre stad med blandad befolkning och småföretagande, men förutsättningarna för ett blandat självförsörjande samhälle saknas. För även här gäller mestadels pendling. Frågan är om man kan bygga in kulturell och social dynamik med hjälp av en viss form eller stil.
Nybyggda Amhult i Torslanda är ett exempel som verkar ha uppstått ur en blandning av nyurbanism, trädgårdsstad och sprawl. Nytt centrum har byggts med kulturhus, men det verkliga dragplåstret blir kanske parkeringsplatsen framför Ica-hangaren. Ett nytt slags "torg", som Arnstberg noterar som typiskt för edge cities, dessa affärs- och kontorskonglomerat längs med motorvägarna som tillgodoser nya livsformer bland oss bilburna konsumenter och trivselsökare. Den miljömedvetna goda medborgaren bör kanske stanna i innerstan?
Men där slår segregationen allra hårdast.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.