Finns det ballonger i Afghanistan? Färgglada ballonger finns. Finns snö? Unga kvinnor som gungar högt, med slöjor som sitter så långt bak på huvudet att de kanar av i farten? Body building? Män i burka? Kvinnor i burka? Opium? Kampsportklubbar för girls only? Stolthet, motstånd, studenter, byggnadsställningar?
Ja. Allt finns. Kvinnoförtryck finns också. Förgreningar av de patriarkala strukturerna tar sig bland annat uttryck i att unga pojkar och män kläs till flickor, och tvingas dansa på fester för män.
Ett av utställningen Afghan Tales starkaste bilder porträtterar en sådan dansande pojke. Han ser förtvivlad ut i sin vackra dräkt, i sina svepande rörelser. Döda ögon. Men stopp - nej, detta är inte en utställning om elände. Visst får man inblickar i elände, men framförallt finns här liv och glädje och kamp. En liten pojke som i leken gör ett fantastiskt skutt. Att han inte har några armar hindrar inte språnget framåt.
Överraskad? Ja, det blev i alla fall jag som fick lära mig mycket nytt om landets långa historia av självständighetskamp (en informativ tidslinje var till stor hjälp) och framförallt fick ta del av ett nytt visuellt landskap, ett kunskapsfält i sig.
Den bild som leder in i den sprakande utställningen är ljus. Små barn badar i en bäck. Bakom dem vidsträckta bergslandskap. Pur glädje. Pur skönhet i Abdullah Shayagans Utan titel (2012). Det är en utmärkt vägledning för besökaren som strax därefter får ta del av tjugotvå inhemska fotografers verk.
Av dem är endast tre kvinnor, vilket ska ses som representativt för det afghanska samhället snarare än som ett val Världskulturmuseet gjort. Tvärtom är museets intention och vision att ge en bred och brokig bild av ett samtida Afghanistan de flesta av oss inte känner. Ett land vars befolkning ständigt kämpar för att bygga upp det som gång på gång raserats och ännu raseras i attacker från talibanerna.
Utställningen är skapad av ett dansk företag (Commerce and Culture) som sedan flera år tillbaka varit med och byggt upp den afghanska fotografiscenen. De har också skapat ett digitalt bildarkiv ur vilken denna utställning springer.
Ändå insisterar de på att med fotografiet nyansera bilderna av Afghanistan. Utställningen har visats i New York, Schweiz och Danmark och nu är den alltså i Göteborg, som blir både första och sista anhalt i Sverige.
Också Världskulturmuseet har med utställningen målet att förnya bilderna av ett land som ständigt framställs som en katastrof. Utställningen vill delta i ett samtal som förs på en annan nivå än den så kallade svenska flyktingdebatten.
Senaste gången den beskådades var i nordöstra Afghanistan 2007. Nu kan vi alla höra den medan vi orienterar oss i bildlandskapet.
Utställningen består av rakt igenom högkvalitativa fotografier. En del konceptuella, andra mer traditionella i sin dokumenterande uppgift.
Två av de kvinnliga fotograferna, Rada Akbar och Hanifa Alizada, sticker ut med sina fotografiska tolkningar av kvinnans situation i ett land där kvinnors mänskliga rättigheter inte upprätthålls.
Det blir uppenbart att inte bara den kvinnliga kroppens rörelsefrihet begränsas av burkan, också synfältet blir beskuret. Alla vi/ni som har möjlighet att välja vad ni vill se: välj Afghan Tales.
