Välkommen till lilleputtland

Mark Isitt har kommit fram till Mölnlycke i sin serie om Göteborgs grannar. Att kalla det vackert vore att överdriva, skriver han.

ANNONS
|

Solgula sandstigar längs enMedelhavsskimrande Mölndalsån. Eleganta grusalléer med skuggande björkrader. Svartvita kor och citrongula taxibilar och avocadogröna busshållplatser och, oj, här kommer tåget, tuffandes ut ur en gnejsrosa bergsbrant, slanka damer i pillerburkshattar hastar mot den faluröda stationen.

Det är som ett lilleputtland.

Det är ett lilleputtland.

”Du tänder solen här”, säger Monika Odmyr, 75, och fingrar efter en knapp under den grönmålade masonitskivan, under den kycklinggula disponentvillan med utsikt över Mölnlycke fabriker, området där Hans Wallenstam nu vill bygga 600 omdiskuterade bostäder. Wallenstam som bor borta vid Rådasjön, i andra änden av staden, en bra bit utanför den här femmeters-modellen.

ANNONS

Modellen föreställer Mölnlycke anno 1935. Den är komplett med prydliga butiksskyltar och stengärdesgårdar och en smått kaotisk stadsplan, tvåvåningsvillorna i målad plast ter sig närmast utkastade på papier-maché-kullarna. Den är byggd av medlemmarna i Råda hembygdsförening och upptar nästan hela höloftet i hembygdsgården, en bondgård från 1840-talet intill gamla Boråsvägen.

”Min farfar och farfarsfar hade gård i Råda”, berättar Monika Odmyr, Mölnlyckebo sedan hon var tre. Hon tar fram en läderinbunden historiebok och bläddrar sig fram, från 1400- och 1500-talets krig mot dansken – Råda socken pantsattes under Älvsborgslösen – fram till mitten av 1800-talet och en bild på Råda säteri. Det är en klassicistisk 1700-talskloss, ren som ett frigolitblock, ritad av William Chambers, född i Göteborg, senare arkitekt för engelska hovet. Chambers som annars hade lite svårt att tygla sig – titta bara på hans galna kinesiska pagod i Kew Gardens – men som här uppnådde total harmoni. Råda säteri hör till Sveriges vackraste lantgårdar.

”Vid mitten av 1800-talet bodde den tyske industrialisten Gustaf Ferdinand Hennig i säteriet”, säger Odmyr. ”En av säteriets gårdar hette Mölnlycke och det var där han startade sitt väveri 1849, där fanns en fors som kunde driva maskinerna. När Hennig dog 1852 tog svärsonen Bruno Wendel över och när Borås-banan anlades på 1890-talet tyckte ju alla att stationen skulle heta Råda, men Wendel sa nej, ’Den ska heta Mölnlycke’. Han såg pr-värdet. Money talks.”

ANNONS

Så fick staden sitt namn och hade samma företagsvänliga filosofi gällt i dag skulle Mölnlycke hetat Unicarriers. För även om det fortfarande produceras hygienartiklar i den gamla fabriken är trucktillverkaren numera kommunens största privata arbetsgivare. Tidigare hette företaget Atlet och det hade ju varit något, ett namn att leva upp till, inga blöjor och bindor där inte, men muskulösa Mölnlycke hade säkert klarat det.

Enligt Svenskt Näringsliv finns här ett av Sveriges bästa företagsklimat, bara Stockholmsförorterna Solna, Sollentuna och Nacka lär vara bättre. Arbetslösheten ligger på 2,9 procent (Sverigemedel är 6,1). Andelen högutbildade är 33 procent (26,6). Och medianinkomsten ståtar på hela 314 856 kronor per år (261 038).

”Och tittar du på pendlingen är den också speciell”, säger Matilda Svenning, stadsarkitekt sedan knappt två år, själv boende i Kungälv. ”Härryda kommun skiljer sig radikalt från de flesta andra kranskommuner genom att den har ungefär lika mycket inpendling som utpendling.”

Delvis beror detta förstås på Landvetter flygplats med sina 3 500 anställda. Men också på Mölnlycke företagspark, en samling kontors- och industrilådor strax norr om centrum, den där typen av anabola byggnadskolosser som får vem som helst att känna sig som lilleputtarna på hembygdsgården.

Mölnlycke, som tidigare orienterade sig i väst-östlig riktning, mellan säteriet och fabriken, mellan Rådasjön och Massetjärn, vänder sig nu alltmer norrut, mot riksväg 40 och detta gnistrande företagskluster.

ANNONS

Enligt ekonomihistorikern Jan Jörnmark märks denna förskjutning hela vägen upp till Partille:

”Om den nya företagsparken kraftigt förändrade förutsättningarna för sysselsättningsmöjligheterna i regionen gjorde Allum detsamma för handelsmöjligheterna”, skriver han i en rapport.

Allum är shoppinggallerian vid Partilles infart som omsätter närmare två miljarder kronor per år.

Vore det inte för dessa satsningar skulle Mölnlycke dött förortsdöden för länge sedan, menar Jörnmark. Genom dem orienterades både sysselsättning och handel till närområdet.

”Visst, det är en välbärgad och välskött kommun”, säger Matilda Svenning och beskriver en skynda långsamt-mentalitet som dominerat politiken sedan sent 90-tal. ”Tidigare har målet varit en befolkningstillväxt på 1,5 procent per år för att inte skolor och annan service skulle komma på efterkälken. Nu vill politiken lägga in en lite högre växel, nu handlar det om minst 1,5 procent. 800 till 900 bostäder ska vara klara till 2023.”

Hon fiskar upp ett anteckningsblock ur handväskan.

”Härryda kommun har ungefär 37 000 invånare”, läser hon. ”Under 2016 ökade befolkningen med 457 personer. 418 barn föddes och 271 personer avled. Det är en ung befolkning, medelåldern ligger runt 37 år. Det är en typisk kommun dit man flyttar när man skaffar barn.”

Hon hejdar sig. ”Förresten, vet du varför det heter Härryda kommun och inte Mölnlycke? Ser man till storleken är det helt omotiverat, Mölnlycke har närmare 18 000 invånare och Härryda bara 2 400. Men såvitt jag har förstått det, när flygplatsen skulle anläggas på 70-talet trodde alla att den skulle heta Härryda, så kommunen tog namn därefter. När man sedan ändrade sig var det för sent att justera.”

ANNONS

Så fick kommunen sitt namn och hade samma företagsvänliga filosofi gällt i dag hade Härryda alltså hetat Landvetter och det hade säkert varit lättare att uttala för en utlänning, definitivt lättare än Mölnlycke, men det hade varit precis lika missvisande. För det är till Mölnlycke allt är centrerat. Här ligger kommunhuset, här finns biblioteket och kulturhuset, här går barnen i grund- och gymnasieskola och det är här Hans Wallenstam tränar flickor -04 i innebandy flera gånger i veckan. I en hall som heter Wallenstamhallen. Intill den kanske inte Medelhavsblå men åtminstone fridfulla Mölndalsån.

Särskilt mycket av hembygdsmodellens landsortsidyll finns inte kvar. Men karaktären av småstad består, här råder en vänlig stämning. Något som stadskärnans lilleputtskala förstås understryker, centrum är inte mycket mer än 500 meter långt och 200 meter brett, spikraka gator sammanbinder sjö med tjärn och bostadsområden med kollektivtrafik. Ingen bullrig motorväg tillåts bilda barriär, inte ens järnvägsspåret stör eftersom bebyggelsen där bortom är av industrikaraktär. Propert och redigt.

Att kalla det vackert vore att överdriva. Modellens pittoreska trähus har ersatts av putsad dussin- arkitektur i fyra till fem våningar som är så homogen att den skulle kunna vara framställd över en natt. Det är den nästan.

Så sent som på 2000-talet kantades Mölndalsån av parkeringsplatser och busstorg och centrum dominerades av korrugerade köplador. Ett Backaplan i miniatyr. Funktioner som externetableringarna delvis tagit hand om, monsterskalan har flyttats ut ur staden och människorna har flyttat in.

ANNONS

Ändå vägrar den urbana karaktären att infinna sig. Bredden på gatorna må vara alldeles perfekt, markbeläggningen påkostad, lyktstolparna låga i syfte att rama in trottoarerna. Men staden ger ändå ett ödsligt intryck.

Enligt statistiken handlar över 80 procent av Mölnlyckeborna sina sällanköpsvaror – kläder, möbler, elektronik – någon annanstans. Här finns inte ens någon skoaffär.

Matilda Svenning gör en uppgiven gest mot omgivningarna. Överallt förtejpade eller fördragna skyltfönster.

”Vad skulle hända om man öppnade upp de här skyltfönstren, drog undan gardinerna, fyllde lokalerna med affärer och kaféer? Är Mölnlycke tillräckligt stort för att vi ska kunna skapa sprudlande liv här? Och hur påverkas centrumkärnan och bilismen när vi bygger 600 bostäder på andra sidan Massetjärn, i det gamla fabriksområdet?”

Tänk om det ändå fanns en magisk knapp man kunde trycka på, dold under någon masonitskiva.

ANNONS