Utan tidskänsla och atmosfär

ANNONS
|

"Dokumentärroman", kallar förlaget Nancy Horans bok Kärleken till Frank. Själv slår författaren fast i ett litet förord att boken är ett skönlitterärt verk, att all likhet med verkliga människor är en slump, en frukt av författarens fantasi.

Man får en aning om att någon inte riktigt har bestämt sig för vilket ben man skall stå på. Det hela känns en smula fegt.

Nancy Horan förhåller sig i själva verket mycket troget till förlagan som kallas verkligheten, och hon går i ett efterord noga igenom de källor hon använt sig av för att nedteckna Martha "Mamah" Borthwicks kärlekshistoria med den nyskapande arkitekten Frank Lloyd Wright i början på 1900-talet, innan Lloyd Wright hade blivit den oöverträffade idolen inom modernistisk arkitektur som han skulle komma att bli.

ANNONS

Det var en romans som satte ultratraditionella moraliska regler i gungning: båda paren var gifta sedan länge, de hade barn på varsitt håll, och Borthwick var därtill både intellektuell och tidig feminist.

Tillsammans fattade paret Lloyd Wright-Borthwick det kontroversiella beslutet att överge sina kärnfamiljer och karriärer för att leva tillsammans i Europa. Skandalen blev mycket stor och paret förföljdes av pressen. Saken kostade Lloyd Wright ett decennium i hejdad karriär och Mamah Borthwick fick se relationen med barnen trasas sönder.

Till råga på allt fick kärlekshistorien ett ohyggligt slut, som jag inte skall avslöja här.

Det är en bra historia hon har funnit, Nancy Horan. Därtill aldrig behandlad i skönlitterär form. I dag kopplar ingen ihop Mamah Borthwick med Frank Lloyd Wright, inte heller är hon ihågkommen som den introduktör av Ellen Key som hon ville vara genom att översätta och lansera den svenska tänkaren i USA.

Men vad gör då Horan av detta spännande material? Hon väljer att skissa, inte gestalta. Hon väljer att skynda sig igenom scener utan att orka förmedla dem. Boken är snarare en rapport än en riktig roman. Det är synd. Berättelsens brännpunkter, övergivandet av barnen, frågan om kvinnans emancipation, den tidiga modernismens genomslag på alla konstnärliga områden, strömningarna i Europa och USA före första världskriget - allt detta finns, men inte gestaltat, bara som pliktskyldigheter i rekvisitan.

ANNONS

Det är en underligt förmedlad berättelse, en bok som överbelastat sig själv med verkligheten, det är en text full av förförståelse av händelseförloppen - något som dess huvudpersoner knappast kan ha ägt om sina liv. Och dessutom har författaren inte riktigt förmått fylla sina gestalter med liv.

Tag bara en sådan sak som när författaren skriver om ett besök som Mamah Borthwick gör hos Ellen Key på det berömda huset Strand (Borthwick var en av Keys allra första gäster där). När Horan skildrar ett dopp i Vättern beskriver hon kvinnornas svarta baddräkter som "klumpiga tingestar". Knappast tyckte väl den tidens kvinnor att deras moderna baddräkter var klumpiga tingestar, det är ju vår tids blick på det förflutnas nymodigheter som spökar.

Här finns också en genomgående slarvighet i scenerna, som om författaren bara orkar redogöra för vissa partier: "Frank underhöll henne med berättelser om sina parisiska möten och hon talade med inlevelse om det hon just översatt."

Jamen skildra det då, viskar man för sig själv. Men kanske är det största misslyckande med denna bok dess brist på tidskänsla, dess avsaknad av unik, personlig atmosfär. Dessutom är denna ångande heta kärlekshistoria som kommer två människor att destruktivt förlöpa sina hem och utsätta sig för rent och skärt gatlopp, lite gammeldags romantiskt och nästan frökenaktigt skriven.

ANNONS

Horan är utan tvekan en påläst författare som mycket väl och kunnigt beskriver Lloyd Wrights tankar kring arkitektur, men aldrig utifrån ett trovärdigt gestaltat perspektiv, utan hela tiden som ett redovisande av gjord forskning.

Så varför, frågar man sig, varför i all världen tar sig denna författare an en sådan här historia via skönlitteraturen? En faktaspäckad biografi hade passat Horans stil mycket bättre. För väljer man att återge ett historiskt förlopp som en romanfiktion, bör man nog allt lägga till en egen berättelse. Den som tar levande människors öden skall inte bara berätta historien om deras öden, utan också ha en egen berättelse om händelseförloppen. Men Nancy Horan skriver bara den redan befintliga historien.

Lloyd Wright ritade oerhört nyskapande byggnader, det är ingen överdrift att påstå att han än i dag framstår som enastående. Hans blick för byggnadernas interaktion med landskap är häpnadsväckande. Desto mer synd att denna fantastiska känsla för djärvhet och modernism inte nådde in i texten.

*Uppvuxen i Oak Park i Illinois i USA. Frank Lloyd Wright är stadens store son.*Skribent och journalist, Kärleken till Frank är hennes första roman.*Hemsida: www.nancyhoran.com
ANNONS