”Varför ska ni alls åka hit” frågade jag kollegorna ute i landet när frågorna om vad som händer under årets Bokmässa började ställas med allt större iver. Det stod ju redan klart att ingen skulle komma. 995 kronor om dagen för att lalla runt bland några pliktskyldiga boklådor och se några seminarier? Skulle inte tro det.
Att bokfesten var inställd var redan spikat. Trodde jag. Ändå kom landets kulturpersoner, uppenbarligen på jakt efter något. Vad det verkar av helgens aktiviteter: en stadig konferensfylla med resten av branschen. För trots ett dystopiskt tomt mässgolv har författare, redaktörer och skribenter festat på i sviter, minglat på middagar och nattsuddat i barer.
LÄS MER:Ödslig inledning på årets Bokmässa
Allt detta är en viktig del av Bokmässan för många i kulturvärlden. Ändå är de som kom inte nöjda. Inte alls faktiskt.
På rikets kultursidor är häpnaden och besvikelsen monumental. Skildringarna av hur det känns att ströva runt i en tom mässhall (facit: tomt) avlöser varandra. Expressens Victor Malm är så besviken att han insinuerar att bokbranschen borde överge Svenska Bokmässan för gott. DN:s Malin Ullgren känner starka mardrömskänslor – men håller ändå fast vid att mässan måste stanna i Göteborg eftersom man inte hade kunnat slappna av om den hölls i huvudstan. Då skulle man, menar hon, känna att ”man borde gå ner fyra kilo, skratta tystare och gestalta intellekt, snarare än ha ett”. Säkert menat som en komplimang till västkusten. Ändå mest fatshaming.
Så upptagna har de varit med att gå runt och känna sig tomma att de inte riktigt verkar förstå var tomheten kommer ifrån. Trots att det är helt och hållet uppenbart. Det som saknas är besökarna. Och besökarna är vi. Göteborgarna. Tonåringarna (och ärligt talat de flesta av oss) som mest slinker dit för en chans att se en riktig kändis i verkliga livet. De kulturbärande kulturtanterna som går på alla seminarier, applåderar artigt åt kulturprofilernas djupsinnen och köper deras signerade böcker. De nervösa litteraturvetarstudenterna med fåfänga förhoppningar att få två minuter över med en av de stora tidningarnas kulturredaktörer och kanske få in en fot. Ett tvärsnitt av stadens många, många kulturintresserade medborgare.
Egentligen borde man bli arg. Att landet andra största stad hålls så svältfödd på kulturupplevelser en så stor del av året är ett svaghetstecken för Sverige.
Att vi kommer i såna drivor och bösar, som Malin Ullgren uttrycker det, har också en anledning: vi är undernärda. I huvudstan snubblar du bokstavligen in i kända författare på trottoaren. Viktiga litteratursamtal med celebra gäster arrangeras mest hela tiden. Förutsättningarna att skapa en mässa som uppbringar en sådan kritisk massa av motiverade besökare som i Göteborg finns helt enkelt inte i Stockholm. Där pågår Bokmässan året runt.
Egentligen borde man bli arg. Att landet andra största stad hålls så svältfödd på kulturupplevelser en så stor del av året är ett svaghetstecken för Sverige. Att det är våra stjärnögda blickar och hungriga nyfikenhet kulturkrönikörerna undermedvetet saknar när göteborgarna hålls ute från mässan en smula förnedrande.
2022 är förhoppningsvis allt som vanligt igen. Då fyller vi mässhallarna. Men när vi gör det så sker det med insikten om att de inresta kulturprofilerna också behöver göteborgarna. Kanske rentav mer än tvärtom.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Jag är kulturchef – men äger knappt några böcker
LÄS MER:Extremismen stoppas inte genom att kväva kulturen
LÄS MER:Rätten till liv får inte bli en kontroversiell åsikt
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
