För mig är årets poesi främst förknippad med händelser. Som de lyckliga och knäppsaliga dikterna i Aase Bergs Uppland där det vardagliga familjelivet intar arenan med fnitter och ordknockar. Mer sånt för fanken! Eller de svenska poeterna på norska poesifestivalen Audiatur som betraktades som roliga gänget. I Sverige kan man alltså skriva både bra OCH rolig poesi, om du inte visste. Och kanske är Ida Börjels Skåneradio (war of words) en av årets absolut roligaste händelser, subtil, plump och politisk på samma gång. Eller Ulf Karl Olov Nilssons Block. Publiken på Bokens dag vet - de skrattade så tårarna trillade.
Efter det infekterade redaktörsskiftet på Lyrikvännen, när Jenny Tunedal och Daniel Sjölin efterträdde Boel Schenlaer, uppstod en obegriplighetsdebatt (med nyckelord som språkmaterialism och kulturelit) som för mig var fullständigt obegriplig. Sedan värvades Sjölin till kulturkoftepogrammet Babel, och poeten Ann Hallström tog plats i redaktionen. Schenlaer för sin del startade poesitidskriften PS (en pik till OEI, som innehåller bara vokalerna i ordet poesi, medan PS tar hand om konsonanterna, gääääsp) och OEI gjorde äntligen ett nästan helt vanligt tidskriftsnummer om samtida tysk poesi.
Men svenska kulturtidskrifter är dåliga på nätet, så nättidskriften Stalkers första nummer (www.stalkermag.com) var välkommet, med nyskrivna dikter av bland andra Mara Lee. På danska www.litlive.dk, www.afsnitp.dk och norska www.nypoesi.net kunde man också läsa en massa nyskriven poesi och essäer, på de nordiska språken. Till skillnad från det nordiska kulturutbytet i stort, är den nordiska poesicommunityn ytterst levande.
I P1 gjorde Jörgen Gassilewski ett program om politisk poesi, och i Nobelpristalet läste Harold Pinter sin egen obarmhärtiga Death.
För det konkret politiska gick Johan Jönson i bräschen med sin Monomtrl. Åsa Maria Krafts Bevis vävde samman Irakkriget och poesins urgamla ros.
Poetiska dilettanter är retrogardisterna bakom antologin Urblå natt. Men den lätt rättshaveristiska inställningen till recensioner och eventuella "felläsningar" gjorde natten mer urlakad än blå. Åt andra hållet strävade Åsa Beckmans upprop i DN för en poesikritik som inte behandlar poeten som en känslig själ och poesin med alltför mjuka nävar. Ut med språket, som man skulle kunna sammanfatta saken - och det finns fortfarande all anledning att instämma, för vem har inte läst (poesi)kritik som varit alltför ängslig och andäktig inför sitt ämne. Dessvärre var det Niclas Nilssons straighta och helt oandäktiga Patriarkat som fick ta smällen när Beckman skulle visa sig på styva linan, och det hade den inte alls gjort sig förtjänt av, tvärtom. Det hade däremot Kristian Lundbergs Job - tyckte Kristian Lundberg, som skrev ner sin egen bok i Expressen.
Johannes Heldéns tredje bok, Det underjordiska systemet, upphävde med sin alldeles egen science fictionlogik tiden - och kom ut före sin föregångare, som kommer först i vår. Göran Sonnevis Oceanen svämmade över alla poetiska brädder, och påminde mig på kuppen om Göran Palms gamla dikt Havet ("det är som på Louvren", ni vet). Och i våras kom fjärde delen av Palms mastodontlångdikt Sverige, en vintersaga. I Bengt Emil Johnsons Medan sedan pustade jag ut i det fragmentariska sökandet: den essäistiska dikten, härmdikten, en dikt som umgås. Nina Södergrens I fågelspråket avslutades - lite i Johnsons stil - med hommagedikter, men främst slog hon med stor stilkänsla ner i det ögonblickliga. Bo Grandien överraskade med nya lakoniska dikter i En gång till häst. Mohammed Omar debuterade med Tregångare - men blev nog mest känd för allehanda debattinlägg. Elise Ingvarsons Beror skrymmande på turnerade språket och tron och ska läsas igen. Kennet Klemets blev sin egen indiefestival med Accelerator och Oskar Ponnerts Tulpangnissel parade orden så man blev rent generad. I spårvagnarna möttes man av dikter kring temat färg. Bland annat några sköna rader av Johannes Anyuru, på bron mellan Hisingen och världen, och i höstas kom diktsamlingen Omega.
Lettiska poeten Vizma Belsevica avled under året, Ko Un introducerades på svenska och så var det Hesham Baharis översättning av Adonis Boken 1, som var allt utom anspråkslös, andefattig och ospännande. Liksom norska H-press Serie A, en lika fin som skrymmande svart box med 3 x 3 skandinaviska poeter på ark à 30 x 90 cm. En av dessa var Ann Jäderlund. Därför påbörjas det nya året med en otålig väntan på I en cylinder i vattnet av vattengråt som kommer först i mars. I januari tröstar jag mig med Robert Ståhls Soft fysik och så läser jag Sveriges radios lyrikpristagare Ann-Marie Berglunds alla diktsamlingar, i hopp om något strävt och fint.
