Reykjaviks centrum består av några krogar, ett torg med korvmoj där motorcyklisterna samlas och en affärsgata i stil med Tranås eller Trollhättans - resten är bostäder utspridda på en yta större än Paris. Man måste ha bil här, på det sättet är Reykjavik amerikanskt.
Och inte bara på det sättet - det är lite vilda västern att köra genom det stora landskapet och se hästar, får och en och annan bil i ett dammoln. Vill man stanna och äta på vägen får man nöja sig med hamburgare: landet med världens godaste lammkött och världens finaste fisk har bara burgare med frites att erbjuda som reskost. I ren desperation börjar jag gnaga i mig den torkade torsk som inköpts som nödproviant.
Jag far norrut, i ett allt vitare ljus. Julinatten i Akureyri är förtrollad, jag sitter i en hot pot mitt ute på en hed med utsikt över Eyjafjördur och dricker whisky och lyssnar på fåglarna, de arktiska tärnorna som ropar hela natten och den underliga fågeln som dyker med ett brummande läte, som en bumerang. Att hyra en stuga med utomhusbadkar är tydligen ett vanligt sommarnöje här, och nu när jag själv upplevt natten i fyrtiogradigt vatten förstår jag tjusningen.
Men helst bör nog Island ses rullande. Man måste färdas igenom det här landskapet för att förstå dess storhet. Bergen passerar långsamt, allt är obegripligt vackert. Så varifrån kommer min nedstämdhet? Vid Dettifoss, Europas mäktigaste vattenfall, blir jag rent ledsen; det är för att det slammiga grå vattnet dånar av likgiltighet. Om jag trillar i eller om tusen år passerar gör Dettifoss detsamma. Naturen är alltid likgiltig, men när det sker i mindre skala blir det lättare att leva med.
Jag förstår inte
varför alla vill åka till Island, säger författaren som började skriva böcker av ren uttråkning, därför att hon inte stod ut med regnet och mörkret. Men turisterna kommer och det märkliga är att man trots klimatet lyckas locka dem vid alla tider på året. Klädda i fleece och regnjackor och med hamburgare i magen klättrar vi omkring och fotograferar vattenfall och kanjoner och svavelosande ångfontäner. De gröna dalarna är undersköna, men när man gått en timme är det som om man fortfarande var kvar på samma plats. Landskapet slukar en i en gäspning.
Och jag förstår skalans betydelse. Väl hemma igen kör jag genom Dalsland, och aldrig har det svenska jordsbrukslandet verkat plottrigare och mer sönderhackat - inte en hel obruten linje så långt ögat når. Vägar, hus, åkrar, dungar. Den stora skönheten finns inte här, men det är ett land för människor. Jag sjunger lite för mig själv medan jag kör.
