LÄS MER:"Verksamheterna blöder" i Kultursverige
LÄS MER:Chefredaktörer ska inte gissa om corona
Jag tittar på ett satellitbild över jorden. Bilden visar på radikalt minskade utsläpp. Coronaviruset kan vara det bästa som har hänt en sargad planet och en mänsklighet som vägrar erkänna den kris de står inför. Under flera år har vetenskapsmän på de mest alarmistiska sätt upprepat att människor, alltså vi, du och jag måste ändra vårt sätt att leva, att vi måste lägga om våra konsumtionsmönster för att förhindra att död, farsot och extremväder sprider sig. På grund av ett virus vars kraftfulla spridning skulle kunna slå ut sjukvård och skapa stor samhällsfara och många döda ser vi plötsligt en stor skillnad på kort tid.
Jag är inte ensam om att hoppas att coronaviruset ska leda till kraftfulla långsiktiga åtgärder. Vi kan nu passa på att göra de nödvändiga strukturella förändringarna vi måste göra. Bryta med fossilindustrin, ändra flygvanor, lägga om konsumtion, äta mindre och bättre kött, sluta transportera paket och exotiska frukter som vi egentligen inte behöver. Nedmontera krigsindustrin. Sluta att ideligen byta telefoner och datorer. Allt är möjligt.
Men det finns lika många scenarier som pekar ut en riktning åt ett helt annat håll.
I en intervju i Vice (13/3) menar Naomi Klein att viruset är det den perfekta katastrofen för vad hon i boken Chockdoktrinen kallar för katastrofkapitalismen. Drastiska nedskärningar och drastiska impopulära politiska beslut följer i katastrofens spår. Sverige har redan en delvis privatiserad sjukvård, överbeläggningar är det normala. Vissa människors försörjningsmöjligheter och liv slås i detta nu sönder på en segregerad arbetsmarknad. Ska vi klara omställningen i klimatfrågan måste stora offentliga investeringar till, en ”Green New Deal”som hon propagerar för i den nyutkomna boken I lågor.
Kollektiv dödlig sjukdom kan inte vara förutsättningen för en frisk planet.
Men hur ska vi kunna kämpa tillsammans när stora delar av Europa är belägrade av en sjukdom som tvingar oss att bli asociala?
Den italienska filosofen Giorgio Agamben skrev nyligen i "Il Manifesto" en omtalad text där han menar att coronaviruset har gett staten en ursäkt att upprätthålla det undantagstillstånd som håller på att bli det nya normala. Frågor om makt, övervakning, kontroll och undantagstillstånd upptar Agamben sedan länge och med den blicken har han betraktat flyktingars försök att ta sig in i Europa och politiska manifestationer och strejker. Nu iakttar han hur miljoner italienare blir inlåsta för sin egen säkerhet. Kanske är det nödvändigt för tillfället men vi kommer behöva kämpa för att återfå vår frihet.
Rent filosofiskt måste vi komma ut som bättre människor än vad vi var när, vi frivilligt eller påtvingat, låste in oss. Annars är det inte värt det. Ska vi gå igenom det vi går igenom nu för att på nolltid återigen få satellitbilden full av röda ytor som på visar på livsfarligt höga utsläppsnivåer? För precis som klimatförändringar slår väldigt olika så gör coronakrisen det också. En del gör just nu mycket större uppoffringar än andra. Vi uppmanas att vara solidariska för det gemensamma bästa. Låt oss då kräva den solidariteten tillbaka av dem som gör de djupaste avtrycken på vår planet. Kollektiv dödlig sjukdom kan inte vara förutsättningen för en frisk planet.
