Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Uppfordrande och stimulerande om svenska ord

Ulrika Knutson har läst Elisabeth Åsbrinks bok Orden – om språket, nationalismen och patriotismen.

Sakprosa

Elisabeth Åsbrink

Orden som formade Sverige

Natur och Kultur

Att älska sitt land är en dygd, men nationalism är en draksådd. Det skrev George Orwell när Europa låg i ruiner 1945. Han fortsatte:

"Varje nationalist är hemsökt av tron att det förflutna går att förändra. Han tillbringar en del av sin tid i en fantasivärld där saker och ting sker såsom de borde ha skett."

Det är en dagsaktuell kommentar. Överallt i vårt gamla Europa är det många som är beredda att hjälpa historien på traven. Sverige är inget undantag. I sin nya bok Orden som formade Sverige trevar sig Elisabeth Åsbrink fram längs Orwells stig, mellan patriotism och nationalism, mellan kärlek och chauvinism.

Lustfyllt prövar hon ordens klang, letar valfrändskaper och motståndare i politik, poesi och kulturhistoria. Uppfriskande är själva blandningen; av Västgötalagen, Bellman och Ellen Key, Cajsa Warg och Helan går, Lyckliga gatan och Barsebäck, Medelsvensson och Per Gessle. Hela tiden uppmuntrar hon läsaren till invändningar och egna förslag. Kanon är död, leve den!

Medan hennes förra bok 1947 avskalat borrade i ett enda år, sveper Åsbrink den här gången över två tusen år av "svenskhet" i sextio brokiga texer. Hon blandar godmodiga kåserier med skarpa essäer, t ex när hon nagelfar den lilla ramsan "Sådant får man inte säga i det här landet". Där frilägger hon paradoxen att idén om självcensur bitit sig fast i landet med världens första och radikalaste tryckfrihetslagar från 1766. Ramsan "Sådant får man inte säga i det här landet" har börjat överrösta det faktum att folk säger ungefär vad som faller dem in, när det gäller att hota, hata och kränka, inte bara på nätet.

Åsbrink menar att orden hackar sig in i tilliten till medmänniskorna och institutionerna och utgör en lögn om lagstadgad yttrandefrihet. Här får även vänstern en släng - de debattörer som kräver att bara vdn-märkta värderingar ska få höras i det gemensamma samtalet. Det är ingen slump att båda fenomenen pågår samtidigt, menar Åsbrink. Sjunkande tillit skapar osäkerhet.

Om Elisabeth Åsbrink driver en tes så är det att nationell särart alltid är beroende av sin geografiska och historiska ram. Det finns ingen hård, oföränderlig kärna av svenskhet, däremot ett batteri föreställningar och uttryck som byggt "det här landet". Det är inte kontroversiellt.

Är det svenskt att släppa fångarne loss? Hennes beska svar är att Sverige följer Europa. När Europa vill ha hårdare straff då vill svenskarna också ha det. Och när Europa ville ha slavhandel hakade även lilla Sverige på.

Elisabeth Åsbrink påminner också om glömda storheter, som psalmdiktaren Lina Sandell, som gav Gud så moderliga drag att den kyrkliga censuren slog till. Hon ger också cred åt Gustav III, som trots enväldet hyllade religionsfrihet, underlättade för judar och minskade antalet dödsdomar i landet.

- Jag erkänner att jag har tänkt bondeland om Sverige, skriver Elisabeth Åsbrink, vars föräldrar kom från världsstäder som Budapest och London. Hon skojar om att vi tar av oss ytterskorna i hemmet, och lägger smörgåsen direkt på bordet. Och att det är en dödssynd att avbryta någon i samtal. Då blir vi kränkta. Förklara det för en engagerad fransman.

Åsbrink påminner om den svenska bondlurkens dåliga rykte. Om han "lämnade sitt hål och visade sig på gatan kände man lukten av svensken förr än man såg honom". En fransk resenär på 1600-talet klagar över att invånarna han möter tycks helt ointresserade av konst och kultur, allt de bryr sig om är sina vapen.

Kanske borde Elisabeth Åsbrink ha följt detta bondespår längre? Vår extremt sena och snabba urbanisering från fattigt bondeland i Europas marginal till effektiv välfärdsstat har förstås präglat landet. Men hur?

Nu är det 44 år av socialdemokratiskt maktinnehav som får ta stötarna. Visst, den monoliten reser sig kämpahög i landskapet, och kastar mörka skuggor över välfärdsprojektet, men lockar också till generaliseringar.

Det handlar om relationen till källorna. Åsbrink lutar sig på Maceij Zarembas epokgörande journalistik om tvångssteriliseringarna. Men där Zaremba på nittiotalet var tvungen att vara tendentiös för att få politiskt genomslag, så behöver vår tid vara mer nyanserad. Alla - utom kristna röster till höger och vänster - följde med på steriliseringståget.

Omslag till Orden som formade Sverige..

Åsbrink, som många, oroas av makarna Alva och Gunnar Myrdals tonfall i Kris i befolkningsfrågan, om folkmaterial och rashygien. Men hon missar att genom hela deras resonemang går en skeptisk hållning till rasbiologin i Tyskland. Det obehagliga tonfallet delade Myrdalarna tyvärr med tidsandan. Men det obehagliga tonfallet gjorde dem inte till fascister.

Men som helhet är Elisabeth Åsbrinks bok både uppfordrande och stimulerande. I likhet med Orwell fördömer hon chauvinism, men släpper fram patriotismen, som kärleken till en särskild plats, ett språk, men ingenting man önskar påtvinga andra folk. Mer som en vemodig längtan om den blomstertid som kommer.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.